Salem Al Fakir

This Is Who I Am (2007), 8
Party! Det är omöjligt att lyssna på Al Fakirs debutalbum utan att låta smilbanden forma sig till ett U. Sverige har fått sitt svar på Stevie Wonder. Musiken är makalöst munter och levande samt bjuder på rikedom av musikaliska uttryck: disco, soul, blues, visa, electronica, jazz och folk. Kanske blir det för många rätter på smörgåsbordet, men han får ihop de olika uttrycken i ett väl sammanhängande flöde. Al Fakir visar genom albumet prov på stor skicklighet och känsla i sin hantering och sammanfogning av instrument, stilar, rytmer, grooves och harmonier. Och han spelar så gott som alla instrument själv.

Bästa låt: Dream girl

Astronaut (2009), 6
Astronaut är ett snyggt album med välarrangerade poplåtar. Jämfört med debuten är musiken mer sammanhållen, strikt och sammanbiten. Lite av soulen har fått ge vika för mer traditionell melodiös Toto-rock. Det lätta och lekfulla finns kvar till viss del. Musiken är trevlig att lyssna på. Den gör sig helt klart bra som bakgrund. Men kanske inte för att lyssnas intensivt på. Jag blir inte alls lika stimulerad här som på föregångaren. Låtarna är mer anonyma och några av dem rätt platta. Tyvärr gör således Al Fakir något som så många gjort förut: följer upp en succéartad debutplatta med ett ”nja”.

Bästa låt:
Astronaut

Ignore this (2010), 2
Ignorera detta? Ja. Varför? Därför att albumet är groteskt överlastad med stressiga, trista och tomma elektroniska ljud bakom eller framför en serie själlösa melodislingor. Själens energi har ersatts med datorförvrängd kraft. Inte ens Salems egen potentiellt ursnygga röst hålls ifred från interventionslustan. Allt låter artificiellt, vilket förstås inte är en slump. Men hörru Salem, du har potentiellt känsla och finess, men det uttrycks inte här. Säkert finns det gott om uppskattande publik, men för egen del är jag tondöv. Jag hoppas att du lyckas ta dig upp från det här sluttande planet och finner vägen tillbaks till dina organiska rötter.

Bästa låt: 
Keep on walking