The Alan Parsons Project
|
Tales of Mystery and Imagination. Edgar Allan Poe (1976), 8
Eftersom Alan Parsons var med och mixade ihop både Abbey Road och The Dark Side of the Moon kan man ha lite förväntningar på hans övriga projekt, såsom The Alan Parsons Project som Alan hade ihop med keyboardisten Eric Woolfson. Nej, inte blir man besviken på ljudkvalitén. Detta symfoniskt präglade konceptalbum handlar om Edgar Allan Poes förtjusande skräcknoveller. Särskilt förtjusande blir det i början med instrumentella A dream within a dream som med skräckinjagande bas övergår i The raven där Parsons egna stämma hörs, med förvrängd röst. Det är mycket hit och dit, såväl teman som upprepas vilket är kul. Bästa låt: The raven I Robot (1977), 8 Projektet fortsätter med dess snygga produktion och perfekta ljudkvalité. A-sidan är snudd på genialisk och b-sidan nästan så. I robot börjar suveränt med just låten I robot och fortsätter ännu bättre med rytmiska I wouldn’t want to be like you. Nästa låt, den vackra balladen Some other time, är jättefin men ter sig apart efter den sugande inledningen. Det är just det som stör mig lite när det gäller projektets produktioner: låtarna kuggar inte alltid ihop. Därtill används olika sångare hela tiden, vilket skapar onödigt skarpa kontraster. Och svårt att förstå eftersom både Woolfson och Parsons kunde sjunga så fint. Bästa låt: Don’t let it show Pyramid (1978), 5 “If all things must fall, why build a miracle at all. If all things must pass, even a pyramid won’t last”. Denna tjusiga strof finns i den snygga, lite loja What goes up… Annars serveras här ett smörgåsbord av smöriga ballader, släpig pop, blippig instrumentell synt och lite instoppade orientaliska harmonier här och där. Visst finns några mysiga låtar – Can’t take it with you är bäst – men flera är riktigt trista eller på annat vis meningslösa. Trots fokuseringen på ett sammanhållet koncept - pyramider - uppnås ingen musikalisk helhet. Soundet är förträffligt som tidigare, men duon är i en formsvacka. Bästa låt: Can’t take it with you Eve (1979), 4 Eve börjar med en stämningsfylld instrumentell låt, Lucifer, som påminner om föregångaren Pyramids bästa partier. Kastet till nästföljande låt är tvärt och obegripligt. Det blir genast uppenbart att The Alan Parsons Project fortsätter med dess extremt ojämna stil där högkvalitativ musik varvas med rätt och slätt menlösa poplåtar eller drypsmöriga ballader. Skulle duon ha sorterat bort hälften från Pyramid och Eve och fört ihop återstående så skulle det ha blivit ett riktigt bra album i klass med I Robot. På den här skivan är det låtarna Winding me up, Damned if I do ochSecret garden som står för glädjeämnena. Bästa låt: Damned if I do The Turn of a Friendly Card (1980), 8 Projektet är tillbaks i full vigör efter en två album lång formsvacka. Efter snygga May be a price to pay följs den alldeles utsökta Games people play: en snabb, rytmisk, smidig och samtidigt lite melankolisk poplåt. Trots ett par svagare partier i albumet undslippas här den extrema ojämnhet som projektet tyvärr gjort sig van vid. Avslutningen med det långa konceptnumret The turn of a friendly card är stundtals mycket vackert och stämningsfyllt, med fager sång, pianospel och stråkarrangemang. Ljudmässigt finns knappast någon bättre musik från denna tid, och annat ska man inte förvänta sig när Alan Parsons står som producent. Bästa låt: Games people play Eye in the Sky (1982), 6 Återigen: flödet krackelerar. Svagt och starkt varvas, även om de riktiga bottennappen sorteras bort. Till det positiva ska sägas att duon kan bjuda på riktigt sköna övergångar mellan låtar. Här representeras denna talang genast efter att den introducerande, instrumentella Sirius övergår med skön bas till den fina hitten Eye in the sky. I den senare låten får vi också njuta av Eric Woolfson lena röst som passar denna låt mycket väl. Han kommer igen också i den mäktiga Silence and I som inleds och avslutas som en fin ballad med en snabbare symfonisk rockopera i mitten. Fräckaste numret är Psychobabble. Bästa låt: Psychobabble |
|