Arcade Fire
|
Funeral (2004), 8
Arcade Fire debuterar med ett drivande, intensivt och eldigt album. Titeln är tung men musiken är levande och dynamisk med snygga tempoväxlingar, crescendon och tonartsändringar. Det är vackert med alla stråkar; dessa är i hög grad utmärkande för soundet. Neighborhood #2 (Laika) har en lysande blandning av dragspel, fiol och frenesi. Vid några tillfällen, till exempel i Wake up, känns Arcade Fire lite för arenarockflirtiga. Första halvan av nämnda låt är hopplöst svulstig. En bit in i låten ändras tempo och stil och sköna stråkar, dragspel och klaviatur framträder. Rebellion (lies) är en annan hurtig pärla att se fram emot. Bästa låt: Neighborhood #2 (Laika) Neon Bible (2007), 6
Arcade Fire kan det här med att skapa dramatiska ögonblick, intressanta vändningar, svulstiga eruptioner, arenarockiga ”hey” och tjusiga stämningar med orglar, körer och stråkar. Men med Funeral i gott minne svarar inte albumet mot högt ställda förväntningar. Musiken är bra, men kunde vara bättre. Här prövas en gråare och bittrare färgskala och det fungerar bara delvis. Rivet saknas. Låtarna fäster inte. Musiken växer inte. Soundet gränsar till pompöst och syntetiskt. Titellåten Neon bible är påfallande färglös. Pianoplingen i (Antichrist television blues) – en låt som för övrigt låter som sen Bruce Springsteen vilket säger en del – är löjligt vältajmade och tillrättalagda. Bästa låt: No cars go The Suburbs (2010), 7
Bättre start på ett album än The Suburbs är svår att tänka sig. Det är inte det att låten är enorm. Jag drabbas snarare av den helt osökta och direkta entrén musiken gör med dess struttiga rytmik. Knappa timmen senare återuppnås känslan när samma toner återkommer, när albumet med läckra stråkarrangemang avslutas med The suburbs (continued). Det här ger en lysande inramning. Men vad händer innanför? Klimax inträffar direkt: en rykande rak rökare placeras som låt nummer två - Ready to start. Annars är det lite blandat när det gäller djup, fart och kvalitét. Ofta trivsamt och medryckande, sällan urtjusigt. Bästa låt: Ready to start Reflektor (2013), 7
Det finns de som har talangen att skapa ett groove eller beat som till en början förefaller poänglöst men så småningom uppnår förlösande krafter. Arcade Fire har denna begåvning. Det märks redan i öppningsnumret Reflektor: en sugande discorockkula. Det är skickligt att kunna skapa något som inte omedelbart sätter sig men som efterhand närmast blir en drog. Även elakt fula inslag förekommer i albumet, sådana som man nästan, men bara nästan, lär sig uppskatta efter rätt många lyssningar. Allra värst är det vedervärdiga gitarrgnisslet i Normal person. Albumet underhåller, men: Arcade Fire har utvecklats till ett något för slipat arenarockband. Bästa låt: Reflektor Everything Now (2017), 6
Det börjar snyggt och slickt med mycket discogung. Det är titellåten och den är bra, bortsett från något odrägligt panflöjtliknande ljud. Albumet är Arcade Fires mest discopräglade hittills. Mitt i skivan mattas det hela av, tyvärr. Blippigt blir det, därtill oinspirerat och en längtar nästan tillbaks till arenarocken. När jag hör Chemistry tänker jag att en skivas lägstanivå skvallrar om en del. Hög ska den hållas. Därefter vill det inte riktigt ta sig, även om slutet piggar upp, först med We don’t deserve love och sedan en fin repris på Everything now (continued). Sammantaget: högre nivå förväntas av Arcade Fire. Bästa låt: Everything now |