Arctic Monkeys
Whatever People Say I Am, That Is What I Am Not (2006), 7
Här spelas en uppstudsig, distinkt och medryckande post-punkrock. Musiken är inte märkvärdig, men fängslande. Alex Turners på samma gång pojkaktiga, nasala och raspiga röst utgör en självklar del av soundet. Arvet från Iggy Pop och Television (plötsligt hörs Marquee Moon i en låt) förvaltas, samtidigt som det låter påtagligt 2000-taligt. Första halvan rymmer mest uppkäftiga, korta, upptempolåtar med mycket gitarr medan andra delen är mer melodiös och finstämd. Här finns de finaste numren och Turner visar en mjukare framtoning. Mot slutet växer musiken. Den avslutande A certain romance är mästerlig med sina slirande gitarrer, reggae-takter, lekfulla bas och avslutande klimax. Bästa låt: A certain romance Favourite Worst Nightmare (2007), 7 Albumet inleds rappt och distinkt med den smått osannolika Brianstorm.Låtarna i övrigt är av liknande kaliber, om än inte lika fräcka, och liknar i stort dem på föregångaren: kvicka, uppstudsiga och medryckande. De flesta flyger fram i ett rasande tempo. Det finns också välbehövliga undantag, som Only ones who know. Musiken känns kaxig och fräsch. Stundtals bjuds det på ordentligt tryck. Till svagheterna hör att musiken ibland blir lite gapig och tjatig. Materialet är av någorlunda jämn kvalitet. Men det saknas ett tydligt driv framåt som laddar för någon form av avslutande klimax; detta trots den exemplariskt avslutande 505. Bästa låt: Brianstorm
Humbug (2009), 7
Jämfört med de tidigare albumen är Humbug något mer svårflirtad och sammanbiten. Inte heller de förra var särskilt tillrättalagda, men känslan är att de aviga beatsen är fler här. En pärla är Dangerous animals med dess fräcka riff och sugande tyngd. Även i Pretty Visitors trycker de på rätt rejält. I vissa andra och något mer lena låtar, som Secret door, kommer Turners skickliga sång och ljuva stämma allra mest till sin rätt. Jag saknar den där riktiga toppen av kalibern Brainstorm eller A certain romance och det känns som Arctic Monkeys kan mer. Men: Humbug växer för varje lyssning. Bästa låt: Dangerous animals Suck it and see (2011), 6
Arctic Monkeys överraskar inte utan spelar det de kan och vad publiken lärt sig gilla. Turner kanske har blivit lite vuxnare i rösten eller också vill han bara låta så. Det kvittar för han har resurser för det. Gruppen låter mer finkammad och välklädd utan att uppstudsigheten dammats bort, tack och lov. Något där bakom tycks vilja frigöra sig, men lite lösare tyglar hade inte varit fel för man får lyssna noga för att hitta den riktiga nerven. Sist, som vanligt, placeras stämningshöjaren. Man värms upp med eleganta Suck it and see för att slutligen avnjuta That’s where you’re wrong. Bästa låt: That’s where you’re wrong AM (2013), 7
Det finns en pålitlighet förknippad med denna grupp. Solid brittisk rock levereras. Och inga konstigheter. Inte heller några ytterligheter. Det är samma slags smått dämpade och slipade ton som framträder som på föregående album. Denna återhållsamhet där den blixtrande energin ständigt hotar i bakgrunden är elegant. Igen saknar jag något av uppstudsigheten och de mer stämningshöjande numren vi hört från de första albumen. Finess är något bitarna inte saknar: En riktig fining för att nämna någon är Mad sounds med ett oslagbart trallande. Bland alla explosiva riff gillar jag också att hela albumet har en stark, sammanhållen och markerad rytmik. Bästa låt: Mad sounds Tranquility Base Hotel & Casino (2018), 5
Det fortsätts på den mer återhållsamma banan. Hela albumet går ungefär i samma takt. Makligt lunkas det på. Ända tills gonatt. Borta med vinden är de mer hetlevrade uttrycken. Som vanligt är det stil och elegans i sound och sång (fast jag stör mig ibland på viss sliskighet i sången, och falsetten sitter inte alltid rätt). Men vad som alltså saknas är fart och detta framstår allteftersom som ett ganska allvarligt problem. I Science fiction hajar man till en smula, inte för att det är något särskilt med den låten, utan för att det blir flashback till Abbas Mamma Mia. Bästa låt: Star treatment |