Bardo Pond

Bufo Alvarius Amen 29:15 (1995), 6
Bardo Pond debuterar med en fräsande, larmande och massiv rymdrock. Kanske upplever bandet ett behov av att uttrycka sig extra lo-fi, snårig, drogad och otillgänglig för att platsa bland de alternativa av alternativa. Är det flöjten som gör att allt blir så mäktigt? Med all denna eskalerande volym bidrar pipan åtminstone med någonting djävulskt jordnära. Så även allt mantra. Musiken är som en morrande bulldog som hotar att slita sig loss från sitt koppel. Några bitar är rent otäcka: Absence och Amen. Det tål att funderas på om det ska behövas 30 minuter för den sistnämnda. Men ruggig är den.
 
Bästa låt:
Absence

Dilate (2001), 7
Försiktigt dröjande vevas denna grandiosa rymdrock igång. Two planes, som är den inledande låten, är som ett långsamt eskalerande mullrande. Ett expanderande känsla skapas. Himlen vidgas. Dilate betyder ju utvidga. Bardo Pond förädlar i Dilate sin atmosfäriska rock. Men också motsatsen ska kännas. En enerverande fastklibbad klaustrofobisk känsla finns nämligen också där. Despite the roar låter som en stilla meditation, innan den tänder till och förbereder för dundrande LB. En låt som Ganges bevisar att Bardo Pond är det flummigaste bandet under perioden. Denna avslutning är en skimrande, gassande 11-minutersbölja. Dilate slutar ungefär som det började: ett långsamt försvinnande mullrande.
 
Bästa låt:
Ganges

Bardo Pond (2010), 9
Bardo Pond har, vid det här laget, under bortåt 20-års tid lirat psykedelisk space-, noice-, post-, acid-, kraut-, eller hur man nu ska beteckna en sådan här utflippad och hypnotisk, mantrarock. De har gjort det bra förr, men inte så här omtumlande, avgrundsdjupt och gastkramande. Det är inte ofta det går att lyssna på albumet för man är helt omskakad efteråt. Märkligare än själva musiken är hur totalt ouppmärksammat albumet - och gruppen - är. Det finns inget i själva musiken som förklarar det. Ta bara 21 minuter monstruösa Undone där första taktslaget hörs efter 10 minuter: Försök sova efteråt!

Bästa låt:
Just once  

Volume 8 (2018), 6
I Bardo Ponds åttonde album vevas det på med välbekant maskineri. En slags puttrande, vilande vulkan som ständigt hotar med eruption. Det hela blir som ett slags konstant långsamt klimax. Bitvis är det ett ganska fascinerande ljudlandskap de lyckas frambringa med förmodligen rätt vanliga instrument. De fyra första låtarna är som ett slags instrumentellt förspel till albumet sista låt, den nästan 17 minuter långa And I will. Först här hörs Isobels röst. Bardo Ponds musik fortsätter engagera men bandet blir snäppet åldrigare och segare med tiden och skulle behöva hitta nya sätt att uttrycka sig, så som i Power children.

Bästa låt:
Power children