Courtney Barnett

Sometimes I Sit and Think, and Sometimes I Just Sit (2015), 7
Det är mer än albumtiteln som är lyckad med detta album. Det finns en entonig rapphet som slår an bra. Allt görs med gitarr, bas och trummor – en klassisk rockuppsättning, och det är vad det här är: rak rock. En och annan tanke på The Pretenders lär tänkas, men 2015 är andra tider och andra uttryck. Pedestrian at best, Dead fox och Nobody really cares if you don’t go to the party exemplifierar livaktiga nummer som det inte är särskilt svårt att digga med i. Inget i skivan är särskilt märkvärdigt, men just det är kanske inget att anmärka på.

Bästa låt:
Pedestrian at best

Tell Me How You Really Feel (2018), 7
Sökande och hoppfullt vevas albumet igång med Hopefulness som efterhand eskalerar på ett spännande vis. Inledningen följs upp med City looks pretty som börjar med ett starkt driv. Mitt i låten stannar allt upp så att man hajar till men musiken fortsätter stilla och vackert: ett slags andningshål. Sedan: Charity. Det är en låt helt utan andningspaus. Denna stressiga känsla som skapas kontrasterar lustigt med Courtneys smått nonchalanta sång. Här pumpas det på med svallande, svällande energi. Efter en rapp inledning av albumet dunstar energin något även om det knappast blir stiltje. Skivan rymmer en del drag, fuzz och attityd.

Bästa låt:
City looks pretty