The Beatles

Please Please Me (1963), 6
Nu ska det hela sättas igång. Nu ska det skapas Beatlemania! Med pigga pojkar vana att tjoa i sunkiga Caverns Club. Tidens melodi var att spela covers. 8 av de 14 låtarna skrevs av Lennon-McCartney. Fort skulle det gå att producera albumet. Eftersom singeln Please please me hastigt och lustigt hade placerat sig som listetta skulle det ridas på framgångsvågen. 10 av låtarna spelades därför in under en och samma dag. Den tveklöst bästa covern på skivan är avslutande Twist and shout med en elektrifierad, förkyld och fullständigt lysande Lennon. Man förstår att rösten inte höll för mer denna februaridag.

Bästa låt:
Twist and shout

With the Beatles (1963), 6
Beatles andra album släpptes ett halvår efter debuten och mycket är sig likt. Även denna innehåller hurtiga, ärtiga och söta låtar varav 8 egna och 6 covers. Låt nummer tre, All my loving, är härligt melodiös sådär på ett Beatles-vis: en av de finare av de tidiga Beatles-dängorna. Albumet rymmer en del rock ’n’ roll, särskilt i början av b-sidan som inleds av Roll over Beethoven (Chuck Berry), den egna Hold me tight och därefter Smokey Robinsons You really got a hold on me. Det är en bit kvar till att helt och fullt gå över till den rakare rocken.

Bästa låt:
All my loving

A Hard Day’s Night (1964), 7
Till skillnad mot de båda föregående skivorna, som inkluderade en hel del covers, består det här albumet av blott Lennon/McCartney -produktioner. Detta faktum kan tyckas som  ett kvalitetsmärke, vilket till god del är fallet. Resultatet är blandat, förvisso. Beatles skapar nu med mer sofistikerade arrangemang. Efter en hurtig start med titellåten och därefter I should have known better faller tempot men inte finessen och efter ett tag avslutas a-sidan med gulliga Can’t buy me love. B-sidan är på det stora hela mer anonym: en uppsättning bra låtar men ingen som får en darra till. 

Bästa låt:
A hard day’s night 

Beatles for sale (1964), 5
Nu är det bråttom. När man lyssnar på Beatles fjärde album, släppt mindre än ett halvår efter föregående, slås man av det upplevda behovet av quick fix. Beatleshysterin måste mötas med nytt album. Bums! Eftersom Lennon-McCartney knappast kan producera klassiker på löpande band blir resultatet 6 covers av 14 nummer. Det känns ju lite träigt att de behöver hämta stoff från föredettingar som Chuck Berry, Carl Perkins och Buddy Holly. Man tror att man irrat sig in i en tidsmaskin och landat i 50-talet. Det är Lennon/McCartney som står för roligheterna, som Eight days a week och I’m a loser. 

Bästa låt:
I’m a loser

Help (1965), 6
Help rymmer några episka nummer: Help, You're going to lose that girl, Yesterday, Ticket to ride. Det är främst den sistnämnda som är ett mästerverk i mina öron med urtjusig melodi och harmoni vilande på tung, monoton, nästan psykedelisk rytmisk grund. Synd bara att den avslutas med några fånigt sjungna fraser i ”My baby don’t care”. Hela albumet är upp och ned. Välljuden samsas med alldagligheter och skräp. I två låtar används wah-wah-pedalen för första gången någonsin i en musikproduktion. Beatles och Harrison kanske skulle ha låtit tekniken utvecklats lite till innan detaljen introducerats för det låter primitivt och pinsamt.

Bästa låt:
Ticket to ride

Rubber Soul (1965), 9
Rubber Soul utgör själva brytpunkten mellan Beatles del 1 och Beatles del 2. Inledande Drive my car exemplifierar det som varit; en låt som inte drabbar mig. Den följs av Norwegian wood som signalerar om framtiden. Från alldaglighet till briljans i ett schvung. Skivan pendlar hit och dit på så vis, fast domineras av det senare med rikedom av spännande takter, ackord och harmonier. Beatlesmagin kommer med Nowhere man, där John och Paul sjunger ihop oerhört stämningsfyllt. Michelle är en annan klassiker med en underskön blandning av akustisk och elektrisk instrumentering. In my life är ett annat exempel på fulländad njutning.

Bästa låt:
Nowhere man

Revolver (1966), 9
Revolver uppfattas ofta som Beatles allra främsta album och brukar hamna mycket högt upp i olika rankingar av tidernas bästa. Ja, albumet rymmer fenomenala låtar, arrangemang och stämningar men kritikerna missar ojämnheten. Stämningarna återfinns i snarare än mellan låtarna. Som exempel: den ljuvliga Here, there, and everywhere avlöses av gräsliga Yellow submarine. Lyssnaren förs ändå genom en bitvis fantastisk och varierande resa. Tung rytm och effektiva riff i She said she said och And your bird can sing. Gladlynt kammarpop i Gooday sunshine. Suveräna ackord i For no one.  Avslutningsvis 
suggestiva Tomorrow never knows: Beatles paradexempel inom den psykedeliska genren. 

Bästa låt: 
For no one

Sgt. Pepper's Lonely Hearts Club Band (1967), 9
Albumet inleds med en trio superlåtar som hänger sällsynt väl samman trots deras olikheter. Det är nog en av skivans storheter: trots brokigheten finns en tydlig röd tråd och ett driv rakt igenom. Rock sammanvävs med visa och klassisk kammarmusik på brittiskt manér. Musiken fortlöper utan svackor och drivs mot klimax. Efter en spännande kort repris av Sgt. Pepper's Lonely Hearts Club Band följer slutligen den makalösa A day in the life. Albumet är snudd på oöverträffbart vad gäller att kombinera rytmer, harmonier, melodier och lustigheter med allehanda instrument. Kanske hindrar dock den otyglade experimentlustan Beatles att nå ända fram. 

Bästa låt: 
A day in the Life

Magical Mystery Tour (1967, LP-utgåvan), 9
Albumet är en kreativ explosion. Min favorit är varken Penny lane, Strawberry fields forever, I am the Walrus eller All you need is love (ni hör ju vilka låtar som förekommer här). Utan The fool on the hill. Ett utsökt arrangemang med dess rytmik, melodi, harmoni och en hel sektion med flöjtister. Det är vackert med vemodet inramat i någon slags lekfull, psykedelisk kammarpop. Albumet har ett par lite svagare partier och flödet är långt ifrån perfekt. Perfekt är emellertid balansen mellan välljudet och experimentlustan. Magical Mystery Tour är inte Beatles mest fulländade album men leklusten kan inte bli större.

Bästa låt:
The fool on the hill

White Album (1968), 9
White är motsatsen till sitt omslag; ytterst varierande med rikedom av atmosfärer och musikaliska uttryck: psykedeliskt, kammarpop, akustiska visor, stompig Beach Boys pop, blues, folk, storbandsjazz och hårdrock. Genrer lagras ofta på varandra i en och samma låt. Utan att det blir för grötigt. Helheten störs ibland av kontrasterna och av olika påfund i och mellan låtarna. I det stora hela vidmakthålls ändå på ett svårförklarligt sätt en skön sammanhållen stämning. Revolution 9 är svår att förstå: mest en serie fladdrande oljud och diverse prat. Trots denna dipp och ett par svagare nummer är White i sin helhet ett konstverk. 

Bästa låt: 
While my guitar gently weeps

Abbey Road (1969), 10
Abbey Road innehåller bara exemplariska låtar. A-sidan startar med den sköna och sunkiga Come together och slutar med den lika sköna och sunkiga I want you. Beatles styrka – att sammansmälta en rad olika stilar – blir samtidigt en utmaning när det kommer till flytet, men Abbey Road är nära en fullträff i det avseendet. Harrison snickrade ihop två låtar här som båda är rena mästerverk: Something och Here comes the sun. Den senare inleder en rätt och slätt fulländad b-sida, som fortsätter i en oavbruten följd av sammanhängande låtar och partier. Gruppen var i upphällningen men det märks inte på kvalitén.

Bästa låt:
Something

Let It Be (1970), 6
Let It Be känns mest som en kollektion av hyggliga låtar. Till skillnad mot i Abbey Road saknas flödet. Let It Be spelades egentligen in före Abbey Road men symboliserar ändå Beatles fragmentering och upplösning. Tanken här var att bjuda på rakare och mindre komplexa låtar än vad som gjorts det senaste halvdecenniet. Resultatet är sådär. Visst finns det fina låtar som exempelvis Get back, Dig it, I've got a feeling, The long and winding road och inte minst den fenomenala Let it be, men detta är ändå en blekare Beatles än tidigare. Det förekommer en handfull tämligen modesta låtar. 
 
Bästa låt:
Let it be