Beck

Odelay (1996), 7
Odelay är ett collage av folk, hip hop, noicerock, grunge, electronica, soul, country … ja, allt som går att limma på ett papper. Den rika kompotten gör musiken omöjlig att kategorisera. Resultatet skulle kunna vara rörigt och snårigt, men är dynamiskt. Albumet är en organisk mosaik av ljud, oljud, pulserande rytmer och eleganta skiften. Influenserna hämtas från var som helst – även orienten – men mest från den rika amerikanska myllan. Det här är musik att gunga och klappa händerna till. Ofrånkomligt gungar man med i rytmerna hela tiden och särskilt i tunga Novocane och de oemotståndliga handklappen i Where it’s at. 

Bästa låt:
Where it’s at

Morning Phase (2014), 6
Beck rattar in den softa frekvensen. Varvar ner tempot. Mjukt och vackert inleds Morning Phase. Mycket av stråkar, akustisk gitarr och annat. Morning, Heart is a drum och många fler alster har något lent och smekande över sig. Allvarstyngda stämningar är det också rikligt med. Albumet ger en känsla av renhet, något som är obefläckat. Markerade rytmer som Beck gjort sig känd för saknas helt. Sådana hade kunnat stickas in mer för att tillfoga mer edge och slippa en något uppstyltad känsla. Någonstans mitt i alltihopa börjar den långsamma smäckerheten kännas som ett problem. Till slut blir det ett problem.

Bästa låt:
Morning