Belle and Sebastian
|
Tigermilk (1996), 8
Belle and Sebastians debutalbum, eller rättare sagt musikstudenten Stuart Murdochs examensprojekt, trycktes från början i 1000 exemplar. För det var ju just bara ett examensprojekt. Fler skulle tryckas så småningom. Redan inledande The state I am in skvallrar om en varm, mysig, sensibel pop. Musiken är skolad och sofistikerad utan att vara på något sätt pretentiös. Vackra stråkar, fina flöjter och härliga trumpeter lyfter de söta melodierna och jag anar referenser till 60-talsgruppen Love. Ett höjdarnummer är I could be dreaming. Den har ett supersnyggt outro med darrande gitarrer och prat i bakgrunden. Murdoch visar här stor känsla för detaljer. Bästa låt: I could be dreaming If You’re Feeling Sinister (1996), 8
Murdoch finslipar sin låtskrivartalang och skapar ett album med välarrangerade poplåtar med hög finessfaktor. Det blir en blandning av The Smiths, Simon & Garfunkel, Love och Nico. Allt som allt sprids här en varm, lite sentimental och reflekterande känsla. Förutom i den generellt inbjudande klangen är det kanske snarast i vissa specifika detaljer, i harmonier, växlingar, anslag eller taktslag man finner störst njutning. Förutom det måste två fantastiska låtar nämnas: Fox in the snow, en mysig mellantempoballad med några förtjusande avslutande verser och If you’re feeling sinister, en snabb mycket hjärtlig låt med oemotståndlig melodi, snyggt pianopling och effektiv bas. Bästa låt: If you’re feeling sinister The Boy with the Arab Strap (1998), 8
Bandet radar igen upp en serie oemotståndliga låtar. De är beskedliga fast sofistikerade, lugna fast snärtiga, muntra fast vemodiga. Läckerbitarna är väl utplacerade med jämna mellanrum. En är Seymour sein. Här övertygar inte sångprestationen, men det gör melodin, gunget och ett häpnadsväckande tajmat handklapp. En annan är The boy with the arab strap. Även nu handklappas det till förtjusande klaviatur. En tredje är The Rollercoster ride som inleds försiktigt och försynt. Men vid 2.48 utlöses ett förtrollande pianodrivet outro där det böljande pendlas mellan två toner och härmed avslutas hela albumet och härmed vill man genast lyssna på allt igen. Bästa låt: The rollercoaster ride Fold Your Hands, You Walk Like a Peasant (2000), 5
Musiken har blivit mer subtil och försiktig än tidigare, dock så i överkant. Det inleds dystert men vackert i I fought in a war. I låten körs det med trumpettricket, alltså att dra in en trumpet i ett inledande nummer för att på så vis skapa stämning inför resten av albumet. Varför inte? Stråkarna därtill skänker ett extra romantiskt skimmer över musiken. En del annat kammarinslag förekommer också. Skivan är eklektisk och det motsvarar sannolikt bandets olika låtmakare. Klart bäst blir det när Stuart Mordoch dominerar, när han sjunger och gör låtarna. I övrigt är det för tunt med stuns. Bästa låt I fought in a war Dear Catastrophe Waitress (2003), 8
Belle & Sebastian kan konsten att med några enkla groove, riff och slingor skapa popmagi. Fast först med tredje låten, If she wants me, drabbas vi av den typen av briljans. I varmt klimat fortsätts det med lägereldsgitarrer och tjusig blås. Om albumet började trevande är slutet mer övertygande. Sista tredjedelen inleds med stillsamma och mycket behagliga Lord Anthony, sedan den snabbare If you find yourself caught in love – ett lyckopiller med urtjusig kör och avslutande duett – och efter ett litet mellanspel hörs sist Stay loose som har den där sköna egenskapen att den inledningsvis inte känns som en avslutningslåt. Bästa låt: If you find yourself caught in love The Life Pursuit (2006), 6
Här finns några hyfsat rappa, muntra och välarrangerade poplåtar med rytmiska finesser i början. Uttrycket drar lite mer åt det rakrockiga eller rent av glitterrockiga hållet. Femte låten, Dress up in you lugnar ned spelet lite. Jag gillar den, en ståtlig halvballad. Nånstans i mitten börjar det bli utfyllnadsvarning, dock. Man väcks till liv igen när det är dags för Funnly little frog. Albumet har lyssnarvärde. Bandet har förmågan att skapa en angenäm direkthet, snygg och sofistikerad musik med enkla medel. Samtidigt är det inte ett band i allra högsta toppform. Hyfsat solitt, men inte utan några lite fattigare nummer. Bästa låt: Dress up in you Write About Love (2010), 6
Här finns exempel på några trivsamma och samtidigt sofistikerade poplåtar av bandets typiska snitt. Come on sister är kul och Calculating bimbo är en söt låt med skönt groove en bit in. En hel del inspiration hämtas från det goda 60-talet, med emfas på den första halvan av decenniet. Samtidigt blir det inget riktig djup och stuns i dessa kärleksbitar. Några alster är rent av triviala, I can see your future, exempelvis, saknar helt bett. Sånginsatsen där av Sarah Martin är i bästa fall medioker. Albumet är hyggligt, men med så mycken musikkunnighet i bandet borde mer ha kunnat presterats. Bästa låt: The ghost of rockschool Girls in Peacetime Want to Dance (2015), 5
Nej, gruppen känns inte igen jämfört med fornstora dagar. Delvis spelas hyfsat sofistikerade och välgjorda poplåtar. Delvis fylls albumet ut av riktigt dåliga låtar, överlastade med plast och annat icke-genuint som dessutom tjatas på i all evighet. De verkar ha hittat någon billig synt och discotrummaskin från 80-talet. Violinisten Sarah Martin får förtroendet att sjunga ett par sånger, men det låter mest oengagerat. Hon borde ha hållit sig till felan. The everlasting muse överraskar och är ett kul brott med lite folklig marsch. Albumet är alltså inte utan sådana gobitar, ska sägas, men alldeles för ojämnt. Bandet behöver stramas upp. Bästa låt: The everlasting muse |