Andrew Bird
Weather Systems (2003), 6
Andrew Bird står för en speciell slags stråk- och visselpop. Han kan göra saker med stråkarna och läppar som ger en del välbehag. Melodierna är trivsamma och smått vemodiga, svårt att avgöra om de är anspråkslösa eller anspråksfulla. Det blir en underlig klang och känsla när Bird plockar stråkinstrumentets strängar med fingrarna istället för just stråkarna. Där bakom hörs dock de konventionellt spelade stråkinstrumenten vilket skapar en mjuk välbehövlig bakgrund. Soundet är för övrigt klockrent och rymligt. Det känns som inspelningen skett i kammarsalen snarare än sovrummet. Albumet är kreativt och roligt, men som helhetsmusikupplevelse räcker kreationen inte fullt ut. Bästa låt: Don’t be scared Break It Yourself (2012), 6
Andrew Birds folkpop utgår från stråkarna och en stor dos uppfinningsrikedom när det gäller att skapa ljud. Vi hör snärtiga, runda, böljande, rosa, skimrande, dova, gröna och bubblande ljud. Ljudrikedomen hörs utan åthävor, med följden att musiken dras åt det diskreta. Andrews visslingar är en av beståndsdelarna som bidrar till den jordnära lantkänslan eller en fundering om man plötsligt hamnat i Alperna. Albumet är lekfullt, trivsamt och inte så tokigt, men samtidigt sker bara undantagsvis att låtarna hittar fram till den där nerven. Det inträffar mot slutet exempelvis i Orpheo looks back och särskilt i Hole in the ocean floor. Bästa låt: Hole in the ocean floor Things are Really Great Here, Sort Of (2014), 4
Bird spelar och sjunger covers från altcountrygruppen The Handsome Family. Varför han gör det kan man undra. Slå an lyckas han inte med. Fiolens strängar slås an, men inte den heliga nerven. Sången är för sakral och högtidlig och kompet för countrytråkigt. Mellan varven uppenbaras smärre skönheter och intresset fångas. En fin folkvisa finns i My sister’s tiny hands. Den avslöjar att det kanske ändå är med stråken man ska ta felan, trots allt. Don’t be scared överraskar med ett litet miniklimax. Albumet är på tok för tråkigt för att ägna timmar åt. Bird kan bättre själv, med eget material. Bästa låt: My sister’s tiny hands Are You Serious (2016), 6
Andrew Birds minimalistiska plattor kan ibland blir lite för nakna i mina öron, och visst finns problemet även här. Mer fluff önskas. Ändå måste sägas att han lyckas skapa fina, subtila toner och klanger med små medel. En varm känsla uppnås. Det börjar med Capsized. Den inleder coolt med sköna groove och riff och ger således en cool start på skivan. Andra snygga saker är Truth lies low: en härlig mellantempobit med mycket tjusigt plockepinn på både akustiska och elektroniska saker. Mot slutet med Valleys of the young skapas mer ös med stackato och burriga gitarrer. Avslutande Bellevue är fin. Bästa låt: Truth lies low |