Björk
|
Debut (1993), 7
Här är det solodebut för en alldeles speciell isländsk röst. Det är en avig, smått dyster men dansant, eklektisk, organisk, elektronisk jazzfolkpop. Både sång och musik är svår att karaktärisera, men det är förmodligen något isländskt över alltihop: kargt, förstämt, arkaiskt och bitterljuvt. Och mycket känsla i sång och rytmik. Det senare märks i den för övrigt tjusiga Venus as a boy, där monotona rytmer på percussion kontrasterar någon slags orientalisk slinga. Det är nu Björk är som bäst. Kompositionerna på detta debutalbum är kreativa, men det krävs en speciell typ av sinnesstämning för att ta till sig det hela. Bästa låt: Venus as a boy Post (1995), 7
Det växlas friskt mellan det karga isländska månlandskapet, den svängiga amerikanska storstadsswingjazzen och den sunkiga brittiska tripphoppen. Post är låtar med mycket innehåll och med mycket hit och dit i sinnesstämningar. Med både perfektion och känsla i sin sång behärskar Björk alla dessa varianter. Arrangemangen har en rik flora av instrument, elektriska och organiska, och de tajmas perfekt. Musiken är begåvad men det varierar hur mycket låtarna engagerar och drabbar en. Albumet har en kärna och det är den utsökta Isobel. Låten har ett fantastiskt groove och på dessa lagras snygga stråkarrangemang och utmärkt nästan lojt nonchalant sång och nannande. Bästa låt: Isobel Homogenic (1997), 8
En ruvande farlighet framträder. Det är Hunter. Björk vet hur lyssnaren fängslas. Med följande Yoga framträder istället det vackra. Många kontraster ryms i albumet. Artisten är mästare på att korsa organiskt och elektroniskt. Hon har så gott som en hel kammarorkester till sin undsättning. Den gör sig mäktig i Bachelorette. Mitt i 5 years uppenbarar sig några ytterst välplacerade stråkar. Här, som förut, visas hennes känsla för detalj och tajming. Nämnda låt har för övrigt ett urskönt hårt distat groove. Bitarna i Homogenic sätter sig inte omedelbart, utan kräver sin tid. Allt är heller inte bekvämt. Technostressvarningen larmar i Pluto. Bästa låt: 5 years Vespertine (2001), 8
Björk leder oss ned till djupa bottnar. Subtilt. Intimt. Dramatiskt. Fylligt. Konstnärligt, är det, med dubstep som paras med klassiska stråkarrangemang, harpor, xylofon, cembalo och annat gammalt. Det moderna och klassiska blandas på ett sätt som bara Björk kan blanda. Detta konstnärliga låter okonstlat. Svårt att veta vad som är elektroniskt och organiskt och det spelar absolut ingen roll. Man vet heller inte om det här ska klassas som rock, pop, jazz, folk eller klassiskt. Förmodligen inget. Björk ömsom viskar ömsom sjunger ut. Vad finns att anmärka på? Kanske att musiken fastnar i ett dovt porlande och inte tillåts eskalera. Bästa låt: Unison Medulla (2004), 3
Björk gör det inte lätt för lyssnaren. Här är hon introvert och tillkrånglad. Mer så än för hennes eget bästa. Detta är en skiva i hög grad byggd på vokala arrangemang, olika lager av Björks röst och så diverse ljud. Svårtillgänglig är en underdrift. Vokuro låter som en psalm. Yr i skallen är risken att man blir på en del andra ställen med loopar och datorbaserade infall. Lyssnandet är omväxlande jobbigt, läskigt och ångestframkallande. Finns det något här jag gillar? Njae, kanske går det att fascineras över vissa effekter och ljudlandskap men mestadels tycker jag musiken är ful och enerverande. Bästa låt: Who is it (carry my joy on the left, carry my pain on the right) Vulnicura (2015), 3
Björks musik kan ibland vara snårig och svårtillgänglig. Så är den i Vulnicura. Hennes sorgsna inre söker sitt uttryck. Det hela framstår ibland mer som meditation, bön eller besvärjelser. Quicksand är en yta kvicksand bestående av dubstep. Abstrakt ter sig musiken. Ofta är det svårt att veta hur takten går när Björks sorgliga sång och vemodiga stråkar styrs upp av dov oregelbunden dubstep. Helt dumt är det inte, men jag saknar stadga och ram. Atom dance är ett undantag och den bevisar att rytm inte är så dumt. Här gästar plötsligt ANOHNI som har en lika säregen röst som Björk. Bästa låt: Atom dance - Antony Utopia (2017), 2
Nej, det är den där snåriga, introspekterande björken igen, den som tycks växa inåt och inte uppåt. För somliga ter sig detta säkert som sofistikerad konstmusik. För mig är det bara alltför tråkigt, bitvis olidligt att lyssna på. Åtminstone i mina öron fungerar det helt enkelt inte när Björk helt och hållet satsar på egensinnighet och svåråtkomlighet. Kan hon inte ens integrera en rytm? Jo, här och där verkar det finnas rytmer, sammanfogade av mer eller mindre synkroniserade tempon av en påse gott och blandat av sång, fågelsång, stråkar, flöjt och ettrig dubstep. Det här är inte Utopia utan Dystopia. Bästa låt: Arisen my senses |