The Black Crowes
|
Shake Your Money Maker (1990), 7
The Black Crowes dyker upp som en energisk traditionell road rock ‘n’ roll med mycket blues, tunga riff, sydstatsrockgitarrsolon och slagkraftiga refränger. Det är musik med mycket ”yeah” och ”o baby”. Och inga konstigheter. En stor del av det fräsiga soundet och energin ligger i trådsmala sångaren Chris Robinsons rafsiga röst och cowboyhatt. När han sjunger ”Seeing things för the first time” visar han prov på gospeltalanger. Mellan varven sänks takten. Sister luck är en tjusig och kraftfull mellantemporockballad och She talks to angels har några fina ackord på orgeln. Allt som allt är albumet en mer än hygglig gungbräda. Bästa låt: Twice as hard The Southern Harmony and Musical Companion (1992), 8
Debuten följs upp med en tajt, mustig och stämningsfylld skiva. Tonen slås an med energiska Sting och Remedy. Den senare är en ypperlig rocklåt. Nu är lyssnaren rejält uppe i varv, så lite synd kanske att tre ballader följer på varandra. Samtliga har sina existensberättiganden emellertid. De inleds något trevande men bygger upp häftig stegrad stämning fast på rätt olika vis. Sedan ökas tempot med tre dynamiska rocklåtar och därefter följer albumets höjdpunkt: My morning song. Även denna börjar lite försynt, men ska visa sig ha en extatisk refräng och oerhört starkt sug. Time will tell är en sjyst lägereldsavslutning. Bästa låt: My morning song Amorica (1994), 6
Till viss del bibehåller The Black Crowes sin intensitet. Samtidigt känns det som de har förlorat något när det gäller nerv och direkthet. I albumet saknas nummer som kommer upp i samma nivå som flera i föregående album. Tunga, funkiga rytmer är det som gäller här. Det är inte fel men musiken når inte fram hundra procent och är emellanåt krampaktigt överlastad. Men orättvist vore det att säga att det inte finns kvalitet i materialet. Amorica är trevligt och medryckande att lyssna på. I Wiser time blir det en del drag, även om det tillämpas återanvändning av en viss trollformel. Bästa låt: Wiser time Three Snakes and One Charm (1996), 6
Nja, de hittar inte riktigt tillbaka till storhitsen. Starten på skivan engagerar inte särskilt. Det vevas på vartefter i mellanvarvs takt, med trevlig, mustig ljudbild men inga melodier, harmonier eller klimax som är märkbart exalterande. Det satsas med energi, men ej känsla och finess. Jodå, en del sköna bluessolon kilas in här och där. Albumets andra hälft fungerar bättre. Ett bra parti infinner sig när Bring on, bring on kommer med en del harmonier från det ljuvliga 70-talet och följande How much for your wings? med en del bevingade riff på akustisk gitarr till sköna rytmer på allt möjligt slagbart. Bästa låt: How much for your wings? |