Bloc Party

Silent Alarm (2005), 8
Genom de första fyra låtarna spelas en ettrig gitarrbaserad indierock. Kele Okereke bidrar ypperligt till soundet med sitt närmast stridslystna sätt att sjunga. Det låter fräckt och skönt. Därefter mjuknar musiken tillfälligt och det blir nu lika snyggt och behagligt som det nyss var snärtigt och bitskt. Okereke anpassar följsamt sin stämma efter låtarnas ton, känsla och klang. Musiken böljar fram och tillbaka mellan dessa två ytterligheter. Och båda poler fungerar precis lika bra. Musiken är homogen, med enbart gitarr, trummor, bas och sång; och visst, någonstans hörs också en synt. Homogen i positiv bemärkelse, för det känns aldrig långtråkigt. 

Bästa låt:
So here we are

A Weekend in the City (2007), 7
Efter den rykande debuten behöver batterierna laddas om.  Vad som framträder är ett Bloc Party som är något mer introvert, intimt, komplext, sammanhållet, tight och minst lika argt. Fler instrument förekommer: mer keyboards, mer elektroniska trummor, mer datorförvrängda röster, mer… Därtill gästar ett halvt dussin musiker med sina stråkar. Jag gillar soundet: fylligt, vällagrat och välbalanserat. Men: Låtarna har en del svårigheter att sätta sig. Albumet saknar mål och riktning. Intresset hotar med att falna. Men jodå, höjdpunkter finns utplacerade med jämna mellanrum. Hunting for witches etablerar en spännande jagad känsla. Uniform har utmärkt intensitet. Flux är en eldsprakande discokula.

Bästa låt:
Hunting for witches

Intimacy (2008), 5
Tycker man dit titeln Intimacy på albumets omslag skapas förväntningar. De infrias inte. Albumet känns allt annat än intimt. Bloc Party träffar helt enkelt inte samma nerv som på föregångarna. Visst finns tajta låtar. Halo och avslutande Ion Square har ett stänk av den där nerven jag efterlyser. Signs kommer närmare den känsliga sidan; xylofonen här är fin. Men de flesta låtar är inte alls lika rättfram. Musiken känns både överlastad och något innehållslöst, lite distanserad. Det krampar. Och mot denna kramp hjälper vare sig en hel blåssektion och kammarkör. Kanske råder här något slags effektkomplex? Eller kanske bara idétorka?
​
Bästa låt:
Halo

Four (2012), 5
Four är gruppens fjärde album och det har gått fyra år sedan föregående. Vi lyssnar på Day four, en återhållsam, kristallklar bit som lyckas skapa den där känslan av närhet som annars saknas i albumet. Tyvärr har alltså inte de fyra åren hjälpt för att hitta tillbaks till kontakten. Det peppras med fyra ton krut. 3*3, Octopus Kettling och Coliseum är fyra exempel på pumpande och jagade låtar. Här är det hög intensitet, och en rycks med. Men det blir också överlastat. Andra mer avskalade nummer har istället svårt att engagera. Bloc Party får söka efter nerven ytterligare fyra år. 
​
Bästa låt:
Day four