Nej, som regel inte. Anledningen till att artister ofta sjunger till musik är inte primärt för att de har något intressant att säga. Vilket folk ofta tror. Poängen med sång är att man genom sången för utrymme att spela ett av de viktigaste instrumenten: rösten. För det behövs inte ens alltid ord. Det kan förvisso finnas musikaliska poänger att bokstäver och ord sätts samman till strofer, verser och till och med berättelser. Ord, rim, allitterationer, anaforer och annat har sina musikaliska funktioner på ett liknande sätt som när vi pratar om hooks, riff, mantran och klanger. Språket är inte bara ord, språket är melodi, klang och sound. Så visst: det går att göra texter som bidrar positivt till musiken, men det är synd och troligtvis skadligt att det finns en idé att texten till sitt semantiska innehåll är viktig. Jag tänker att det kan skapa en onödig kil i produktionen av musik när musiker måste fundera på annat än musik när de ska producera musik. De ska ju bara ha fram rösten på något vis. Ett sätt att få fram rösten bara med hjälp av hitta-på-ord är scatsång. Scatsång är något som exempelvis Louis Armstrong och Ella Fitzgerald var fenor på. Ellas Smooth sailing är ett bevis på att textens betydelse saknar betydelse för hur låten låter. Låten skulle ju knappast blir bättre om hon sjung riktiga ord istället för låtsasorden. Det finns fler goda exempel på scatsång, t.ex. inom barnmusik (Jojje Wadenius) hip hop (många) och acid jazz (Jamiroquai). Vi har det också i fantastiska The boy with the thorn in his side (The Smiths) och Wish you were here (Pink Floyd). Nu finns det folk som skulle invända och säga att vissa av nämnda grupper visst hade viktiga saker att berätta med sina texter. Naturligtvis är det så, men gör detta viktiga musiken bättre? Nej, musiken inklusive rösten är viktigare än orden och det gäller även för nobelprisvinnaren Bob Dylan och en poet som Leonard Cohen. Därtill finns många goda exempel på körer som körar utan texter. Min lista på bästa kör innehåller flera exempel. Generellt är jag också positiv till allt sådan här som tralla la la, do do do och till och med yeah yeah yeah. Sådant där uttrycker ofta precis det mest väsentliga en musiker har att säga. Nu finns det de som säger att ”texten är lika viktig som musiken” eller ännu värre: ”för mig är texten det viktigaste”. Det där är en dum kliché. Och se upp: Uttrycket kan vara ett sätt att försöka lura folk att man sitter på ett stort kulturellt kapital. Men visst, även för mig kan texten påverka på marginalen. Jag har redan varit inne på textens fonetiska möjligheter. Tyvärr är det nog vanligare att texten påverkar musiken i negativ riktning, och det gäller i situationer när man börjar fundera på vad i all sina dagar musikerna sjunger om. Särskilt om rasistiska, grovt sexistiska eller bara särskilt banala texter framträder i melodierna blir det svårt att fortsätta lyssna förutsättningslöst och för min del innebär detta ofta att jag avslutar lyssnandet. Texter kan på så vis effektivt förfula. Och jag måste erkänna: snygga strofer kan förfina. Tumregeln är alltså att textens betydelse inte har någon betydelse för hur låten låter. Nu är det dags att lyssna på Ella:
1 Comment
Jag avser i den här bloggen definiera vad rock är samt argumentera att rock är musikens (hittills) mest sofistikerade grundformel.
Man kan tänka sig rock som någonting fast, som en klippa, kanske en klippa som står lite för sig själv. Det engelska språket ger lätt sådana konnotationer. Dessutom: det som är rockigt är också lite klippigt, lite ”edgy”. Klippa och klippigt. Den musikaliska grundformen rock innebär att det finns en taktfasthet, kaxighet, rättframhet, enkelhet, rebellattityd, volym och elektrisk laddning. Ungefär så kan vi definiera rock. Lite så där på gränsen, en inneboende kraft att springa vidare, men på samma gång stabilt. Rockare kör ofta med gitarr, trummor och bas, men inget av dessa instrument är nödvändigt för grundformen, bara nästan. Jazz är något annat, det är något mer undflyende, lite som kvicksilver. Den jazz som cirkulerar kring rocken räddas just från sin undflyhet, och får något att cirkulera kring. Rock kan alltså vara en bra bas för jazz. Blues ligger i sin grundform bra mycket närmare rocken med sina fasta skalor och tolvor. Man kan säga att rocken både har utvecklats och frigjort sig från bluesen, samt hämtat inspiration från folkens rytmer, jazzens improvisationer och visans melodier. Det finns de som tycker att klassiskt är en egen genre. Tanken är på ett sätt ganska dum. Det är lite som att ”modernt” skulle vara en egen genre. Men i brist på bättre ord kan vi säga att klassiskt handlar om att klä en melodi och harmoni (ackordstruktur) med en massa organiska instrument, detta till ett visst tempo (för övrigt är tempo eller rytm inte definierande för någon musikalisk grundform, bara för vissa genrer som bossanova och vals; och vissa musikaliska former använder sig av viss bestämd rytmik, t.ex. reggae). I klassisk musik saknas en gränsattityd. Klassisk musik kännetecknas snarare av att vara styrd av organisation, regler och konventioner. Inget här ligger på gränsen. Allt är stabilt. Klassisk musik ter sig i regel symmetrisk precis som rocken, till skillnad mot jazzen. Melodin är ofta ganska böljande i likhet med visan till skillnad mot rocken. Utmärkande för klassisk musik är att den rymmer många instrument som måste samspela enligt ett förutbestämt mönster. Improvisation är förbjudet. Musiken är sofistikerad på så vis att den är komplex och kräver en hög grad av arbetsdelning – just därför behövs en dirigent. Många blir imponerade av denna storskalighet och komplexitet, men det blir i regel inte jag. Klassisk musik är ofta tråkig och skälet till det är att den är såpass organiserad och regelstyrd, inklusive styrd av många ganska fåniga konventioner. Klassisk musik blir som bäst när det finns inslag av rockens attityd (tex. Bolero av Ravel eller Bergakungens sal av Grieg). På ett sätt kan man tycka att den klassiska musiken med sina enorma orkestrar borde kunna ge grund för mer variation, finess och händelserikedom, men det där är bara en chimär. Stora organisationer är trögrörliga organisationer. Tack vare rockens tillåtande grundformel och gränsattityd slipper rockens fioler vara fjättrade vid konventionerna, högtraveriet och notställen. Rock är ett långt framskridet utvecklingsstadium. Fast inte åt det mer komplexa utan snarare åt det mer renodlade. Rock har utvecklats från folk, visa, jazz, country, klassiskt, blues – i kombination med den där gränsattityden jag redogjorde för ovan - men det vore fel att säga att det är en syntes av allt detta. Nej, rocken är ett renare guldkorn som vaskats fram. När sedan folk, jazz, country, blues och så vidare laddas med rockens elektricitet uppnår dessa andra grundformer sina respektive överskridanden (om man vill vara lite filosofisk kan man hämta från Jean Paul Sartres begrepp transcendence här, som betyder överskridande), alltså en ny erfarenhetsnivå där en så att säga överträffar sig själv (lite som att sätta personligt rekord i något). När uppstod rocken? Inslag av det som har kommit att bli rock kan säkert ha funnits under mycket lång tid, det är svårt att veta. Historiskt sett kan vi ändå säga att det hände mycket några år efter andra världskriget. Det var fräcka typer inom både folk-, blues- och jazzgenren som började släppa tyglarna loss och överskrida sig själva. Med en rebellisk anti-auktoritär och ofta ungdomlig gränsattityd skapades således rocken. Vi har mycket att tacka begåvningar som Muddy Waters, B.B. King, John Lee Hooker, Ray Charles, Miles Davis, John Coltrane, Bob Dylan, Nina Simone, The Beatles, Led Zeppelin, Velvet Underground, David Bowie, Santana, Pink Floyd, Stevie Wonder, Patti Smith, The Clash, Kate Bush, The Cure, Prince, Sonic Youth, Nirvana, Björk och Sigur Ros. Det senaste undret heter Radiohead och i Sverige har vi en fantastisk grupp som heter Dungen som alldeles för många har missat. Eller varför inte Anna von Hausswolff som förgyller rock med kyrkorgel med utomordentligt resultat. Grupper som Tinariwen visar hur det kan bli när orientaliska harmonier laddas med rock. Det finns säkert pedagogiska poänger i att ungar fortfarande får höra talas om typer som Bellman, Mozart och Beethoven men det är viktigare och hög tid att ge mer utrymme för våra moderna klassiker, de som jag räknade upp ovan. Rock är alltså den mest sofistikerade musikgrundformen (alltså inte i termer av komplexitet, utan i termer av förädling, förenkling, renodling). Många tänker på Bruce Springsteen när man tänker rock och det är naturligtvis inte det jag tänker på. Jodå, han kör en ganska rak, renodlad variant, men lite paradoxalt blir rocken som bäst när den renodlade förädlade varianten ånyo kläs på med olika lager av diverse saker. Rocken måste prydas, gärna den där jazzen som försöker fly den. Folk, visa och blues är utmärkta kryddor. T.o.m. klassiskt (ta bara Beatles, Björk). Beatles rock var till en början enkel och rak rock, men tänk vad den växte när gruppen efterhand började pryda granen. Progressiv rock är ofta bättre än rak rock, men det beror inte på vissa försök att hämta inspiration från klassisk musik, utan på försöket till överskridande (transcendence för att igen prata Sartre-språk). Detta försök till överskridande misslyckas, och det är detta misslyckande som gör genren förträfflig. Det är själva flyktförsöket som gör den progressiva rocken så bra. Lyckas den fly är den inte rock längre och då är den sällan värd att lyssna på (ibland används etiketter som postrock och konstrock). Minimalism är ett annat flyktförsök med en del spännande resultat. Syntvågen på 80-talet var ett fånigt flyktförsök. Syntare låtsades om att deras musik inte var rock bara för att man mer eller mindre uteslutande körde med syntetiska istället för organiska instrument. Men rock definieras inte av vilka verktyg (instrument) som används, så ihåligheten i det där uppenbarades snart för det flesta. Man märkte att barnet kastades ur badvattnet och numera finns det en hel del bra electronica, där syntetiska och organiska instrument samverkar och där man medvetet håller sig till rockens beståndsdelar och attityd. New Order kunde faktiskt det där redan under tidigt 80-tal men lyssna också på Justice debutalbum från 2007. Det finns alla möjliga genrer som tar avstamp från rockens grundformel eller som blandar rock, jazz, folk och blues. Vi har soul, funk, americana, hip hop, trip hop, fusion och acid jazz och en massa annat. Så har vi sådant som garage, grunge, shoegaze, punk, new wave och så vidare som är mer att betrakta som interna varianter av rock. Hårdrock är ett nästan alltid förspillt försök att vara lite edgigare än rock (ibland med inslag av opera, klassiska symmetrier samt löjliga mytologier). Här i sista stycket ska jag emellertid uppehålla mig kring en intressant kombattant: ”pop”. Poppen är kanske en av de mest seriösa konkurrenterna mot kategorin rock. Sådant som soul, disco, dans och schlager hämtar från poppen. Det finns likheter mellan rock och pop, men de är två olika musikaliska grundformer. Pop hänger ihop med ”populär” och inte på något sätt med klippa, klippigt eller gränsattityd. Man kan säga att skillnaden mellan pop och rock lite grann är som skillnaden mellan att foga sig till ramarna eller att utmana dem. Det är alltså en attitydfråga. Likheten är taktfastheten, rättframheten och enkelheten. Rocken är förstås den ohotade intellektuella, kulturella och estetiska segraren i detta drama, även om poppen ibland vinner kortsiktiga pyrrhussegrar. Asymmetrin mellan rock och pop uppenbarar sig av en enkel jämförelse. Rock som tar intryck av pop blir elegant (Roxy Music, The Smiths) medan pop som lånar från rock bara blir löjlig (Bon Jovi och annan pudelrock). Rocken har alltså en bra mycket stabilare grund: den är ju en klippa. För rocken har ändå kampen mellan rock och pop varit nyttig. Den rebelliska attityden tar inte skada av lite elegans. Och poppen, å andra sidan (liksom sådant som soul, disco, synt…), har visat att rocken inte alltid måste söka sig till allt kargare och klippigare marker utan faktiskt kan pryda sin stomme med andra uttryck. Ofta är det just kontrasten mellan hårt och soft, kantigt och mjukt, harmoni och disharmoni som gör musiken – och det är just rocken som bäst bejakar och möjliggör sådana kontraster. Det kanske är punkrockarna The Stranglers oerhörda cover av Burt Bacharach och Dionne Warwicks redan ljuvliga Walk on by som allra bäst illustrerar det jag försöker säga här i de sista raderna.
Vad är minimalism i musik?
Mottot ”less is more” måste förstås vara en grund, att inte dra in något onödigt i grytan. Alla ljud som inkluderas måste ha sin plats. Lika viktiga som de toner som spelas är de toner som inte spelas. Kanske krävs det mer mod och reflektion att subtrahera snarare än addera? Är The White Stripes minimalistisk för att man strök basen i sin uppsättning? Ja, på ett sätt… fast? Det övriga är ju ganska bombastiskt. Lyssna t.ex. på deras Astro, som någon har pekat ut som minimalistisk. Kanske också att minimalism handlar om att hålla sig till ett repetitivt mönster, att landa i ett mantra, bara fortsätta på samma sätt i all evighet. Det här med pauser och tystnad i musiken kan också vara effektfullt. Tystnad gör att man hör massvis. En annan grej är att dröja ut tonerna lite extra. Less is more säger vi. Men jag tänker också att minimalism i musik förvisso kan rymma rätt många ingredienser. Det viktiga är att ingen ingrediens får överkonsumeras. Låt oss säga att minimalism består av ungefär de beståndsdelar jag räknat upp här, less is more, tystnad, upprepning, måttfullhet. Minimalism kanske går att definiera på så vis, men klurigare är det att peka ut klockrena exempel när man väl har definierat. Var går gränsen? En annan fråga är när minimalism i musik är bra. Googlar man på minimalism i musik kan man snubbla över mycket i den klassiska genren, vilket för det mesta är ointressant. Nej, det är i rockformatet minimalism blir roligast. Kontrasten mellan rock – som associeras till stort, mycket, voluminöst och raka rör – och minimalism – som känns som motsatsen till dessa egenskaper – är intressant. Det finns ett gäng artister som kan/kunde det här: Tindersticks, Lambchop, Talk Talk, David Sylvian, Mazzy Star, Kate Bush i några av hennes senare album och så Lou Reed. Den sistnämnda var bra på motsatsen också, dvs att ösa på med allt som finns till hands. Det mest lysande exemplet av minimalism jag kan komma på är Sigur Ros Andvari. Och då är det låtens avslutande hälft jag tänker på. Hör bara hur mycket känsla som kan skapas bara av en enkel pendling mellan två toner. Standardisering har aldrig varit min grej när det gäller låtars längd. Var längd har sin poäng. Jag tycker alltså det ska finnas plats för alla möjliga längder, bortsätt möjligen från onödigt långa låtar.
Om vi börjar med korta eller mycket korta låtar. Dessa får ofta fungera som ett slags intro till ett album eller som bryggor mellan mer självständiga låtar. Jag tycker, emellertid, det är viktigt att också uppmärksamma dessa intron eller bryggor. Det kan finnas fantastiska harmonier, melodier, klanger och anslag just där. Visst är de till för att blicka fram, men man måste ibland också njuta av själva bron. Det gör man ju i Prag. Relativt korta låtar har blivit någon form av standard i populärmusiken. En låt som har ett härligt riff och refräng måste inte vara mycket längre än två minuter. Kortheten bidrar till dess evergreen. Klatschigheten tröttas inte ut. Into your arms av Lemonheads är en fin sådan låt. Den är gjord för att vara kort. The Beatles och The Byrds har flera bitar i tvåminuterspannet, sådana låtar hänger ihop lite med 60-talspoprocken. The Beatles, som faktiskt är outstanding på det korta formatet, hinner nästan alltid få med något läckert arrangemang någonstans efter mitten kring gyllene snittet, som den där mysiga gitarrslingan i Michelle. Även en kort låt kan rymma rätt mycket kul, lyssna bara på Martha my dear eller Eleanor Rigby. Och lägg märke till hur väl Blackbird passar att vara just en tvåminuterslåt. Den ska varken vara en eller tre minuter utan just hamna i tvåminutersspannet. En låt klippt och skuren för treminutersspannet är Life on Mars? Jag har respekt för att de flesta låtar har den längd de borde ha (bortsett från alla dåliga låtar som inte borde ha någon längd). Det är t.ex. ganska tydligt att Bob Dylans Like a rolling stone ska vara just en 6-minuterslåt och att Desolation row ska hålla på i 11 minuter. Låtmakarna gör som regel sitt jobb; det är en insikt jag fått när jag analyserat låtar utifrån just längddimensionen. Men det förhåller sig inte alltid så. Det finns exempel på utmärkta låtar som borde haft en längre längd. En sådan är One wing av Wilco. En annan är Cortez the killer av Neil Young. Vissa eller rent av många låtar fejdar ut för långsamt. Ska det behöva ta en bra bit över minuten för Stevie Wonder att fejda ut Another star? Andra avslutas för abrupt. En annan dumhet som var på mode ett tag var att man stoppade in ett långt tyst avbrott i albumets sista låt, t.ex. Antistar av Massive Attack. Jag har svårt att förstå poängen att man ska lyssna på tystnad flera minuter. Då kan man åka på tyst retreat istället. Nu finns det låtar – faktiskt åtskilliga – som behöver ta sin tid. De liksom sniglar sig fram och då går det inte att förvänta sig att de ska klinga ut bara efter några minuter. Det kan fordras några minuter för en låt bara för att veckla ut sig och finna sin rytm – tänk på Shine on you crazy diamond av Pink Floyd. Eller tänk er Svefn-g-englar av Sigur Ros om den bara skulle vara fem minuter; nej, det går ju inte. (Låten ingår i 10-minutersspannet och den observanta läsaren märker att den inte listas bland de tio främsta i det spannet. Orsaken är att det helt enkelt är ett mycket kvalificerat spann.) The Cure är en grupp som har den goda smaken att ofta låta intron ta den tid den behöver innan första versen tar vid. Sådant skapar dramatik. Det här var för övrigt inte alldeles ovanligt för snart 100 år sedan under det glada 20-talet och decenniet därefter. Ofta började man inte sjunga förrän under andra halvan av låten. Långa låtar är samtidigt anspråksfulla låtar. De tar plats. En lång låt bör ha goda argument för att få hålla på länge. Ofta anar man någon form av konstnärligt eller berättande anspråk bakom en längre låt. Den som skapar en lång låt markerar en intention att frångå popstandarden. Det är kaxigt. Somliga jättelånga låtar har egentligen obetydliga skäl att vara så länge därför att det så tydligt finns partier i låten som egentligen är att betrakta som väl avgränsade låtar. An endless sky of honey, av Kate Bush, som sträcker sig 42 minuter är precis så. Det där betraktar jag lite som fusk. När låtar börjar sträcka sig bortåt 20 minuter eller mer tycker jag det finns fog att spetsa det kritiska örat än mer. Vad finns det för anledningen att hålla på så länge? Flera gånger saknas rimliga skäl men det ska också sägas att det kan krävas den där lilla extra tiden för att bygga upp en stämning och klimax. Ett bra exempel är Genesis utsökta Supper’s ready. Denna speciella tidsutdräkt var för övrigt populär på 70-talet. Utöver Genesis finns t.ex. fina exempel från Pink Floyd, Mike Oldfield, Caravan och Miles Davis. På senare tid är det grupper som Yo La Tengo och Bardo Pond som håller på med långa låtar, och jag nämnde ju Kate Bush. Motsatsen är mer populärt. Det är väl nåt med den stressade värld vi lever i. Se lista på bästa låtar given en viss längd. Jag har alltid gillat när ett tema i en låt – eller en hel låt – försvinner för att sedan återkomma långt senare i låten, eller senare i albumet eller rent av i ett senare album. Ett exempel på det sistnämnda är när Radiohead stoppar in en ny hyperflummig och brilliant version av Morning Bell i albumet Amnesiac – den ingick även i föregångaren Kid A. Den här metoden att återkoppla skapar en utsökt stämningshöjande effekt, en fin inramning till en låt eller album, och det är förvånande att metoden inte används mer. Det som upprepas måste inte vara en exakt kopia. Det får gärna ha skett ett skifte i tempo, intensitet, instrument eller till och med tonart när temat återkommer. Ta t.ex. It’s no game som inleder och avslutar David Bowies album Scary Monsters. Den inledande versionen är ful, gapig och svulstig. Hade det bara funnits den så hade jag knappast gillat den. Men det blir otroligt effektfullt och nostalgiskt när en avslappnad, soft, tillbakalutad och nästan soulig version dyker upp sist och man inser plötsligt att man egentligen gillar även första versionen och att man vill lyssna om hela skivan. Arcade Fire har en snygg variant på samma sak i albumet The Suburbs. Återkopplingen i sista låten i Genesis album Selling England by the Pound av en tjusig slinga på gitarren som först förekommer några gånger i albumets inledning är historisk. För att på riktigt kunna njuta av det här fenomenet måste man förstås lyssna på hela albumet, allt som finns däremellan. Tidsintervallet och allt som händer mittemellan är en del av själva upplevelsen.
Återkoppling är en stämningshöjande metod även i låtar. Pink Floyds har åstadkommit många episka verk och ett av dessa är Echoes, och i den finns flera exempel på återkoppling. Låten börjar magiskt med ett pling-ljud som för tankarna till klaustrofobiska u-båtsfilmer, men strax tar en fin och lite dyster melodi form via keyboarden och efterhand och lite försiktigt stegrar sig låten mot ett första litet klimax. Echoes är uppbyggt av olika sektioner med återkommande teman och mellanpartier, somliga ljuvligare än andra. Jag gillar särskilt det rytmiska och spejsiga partiet mellan sjunde och elfte minuten som dock övergår till låtens sämsta parti: något slags mellanspel som för tankarna till fladdermöss och annat läbbigt och som torde passa som filmmusik i en dock inte alltför lyckad rysare. Intresset för låten avtar under några minuter, men det blir spännande och vackert igen när u-båtsplinget åter ljuder. Låten fortsätter sedan att stegra sig mot ett nytt vackert klimax där ledmotivet återkommer. Låten (och hela albumet som den ingår i) avslutas läckert med harmoniska toner som kontrasteras mot inkommande spökljud som gradvis tar över ljudbilden. När det gäller det här temat finns det inget som överträffar återkopplingen i Spiritualized Cop Shoot Cop. Det är en 17 minuter lång både enastående och mycket originell låt med dess över fyra minuter långa och galna inferno mitt i. Den särskilda stund av magi som jag vill lyfta fram försiggår från 11.43 och en bit framåt. Vad som sker är att infernot långsamt ebbar ut och successivt övergår till låtens ursprungliga tema, vackert ackompanjerat av kör, stilfullt piano, och svagt blås. För att till fullo njuta av låten och de yppersta ögonblicken rekommenderas att man lyssnar på hela det klassiska albumet som låten ingår i och avslutar: Ladies and Gentlemen We Are Floating in Space. |
Archives
June 2018
MagnusHär bloggar jag om musikens flöden och ögonblick. CategoriesHar textens betydelse någon betydelse för hur låten låter?
Vad är rock? Minimalism Hur lång bör en låt vara? Återkoppling Välljud Oljud Vad är en bra cover? Tyngd Att försvinna in i ett mantra Mellotronen Tralala Tidernas riff Flöjten talar till vinden Övergångar mellan låtar Det perfekta outrot Det perfekta introt Crescendo och tempoväxling Handklapp Lycka - Cinema show Efter infernot i Cop shoot cop Pausen i Orpheus Bruset i After the Flood Musikens flöden och ögonblick |