|
Ett albums flöde och integration bestäms inte bara vad som händer i låtarna, hur dessa är placerade och hur väl de kuggar ihop med varandra. En inte oviktig detalj är hur övergångarna sker mellan låtarna. Ibland är en övergång så effektfull att själva övergången bidrar till förgylla både den föregående och den efterföljande låten. Under ett parti i albumet Diamond Dogs lyckas David Bowie exemplariskt med denna uppgift. Där finns ett lysande sammanlänkat parti med Sweet thing, Candidate, Sweet thing (reprise) och Rebel rebel. Förutom snygga riff, tempoväxlingar, melodier och dramatik kan man njuta av övergångarna och i synnerhet den sista. Annars är exempelvis Pink Floyd och The Beatles mästare på den här färdigheten. Fantastiska exempel är hur Have a cigar bryggar över till Wish you were here via radiobrus och frekvenssökning samt när säregna The continuing story of Bungalow Bill leder till episka While my guitar gently weeps.
1 Comment
Det perfekta introt gör att man hajar till. Det bygger upp en stämning och skapar förväntningarna. Det perfekta outrot har andra kvalitéter. Det ska skapa en känsla av välbehag och lycka. Och inte minst en längtan tillbaks till låten eller albumet. Låten Layla (Eric Clapton & Derek and the Dominos) är kanske mest känt för sitt karakteristiska intro och gitarriff. Men dess outro som inleds med ett snyggt tonartsbyte och några ljuva anslag på klaviaturen är precis lika effektfullt.
Det perfekta introt kan vara på många sätt: klatschigt, pampigt, hypnotiserande, minimalistiskt, avigt, bitskt, riffigt, ruffigt och raffigt. Introt anger tonen, klangen och skapar förväntningarna. Ta bara det praktfulla introt i Airbag som introducerar Radioheads klassiska album Ok Computer. Bara med några få anslag på gitarren förstår man att episk musik ska ljuda. Genom genomtänkta intron skapas flöden i musiken. The Cure har i flera skivor, särskilt i Disintegration, lyckats med ett skapa dramatiska, luftiga och absorberande stämningar med sina utdragna intron. The Cure låter introt ta den tid det förtjänar. Andra grupper, som Rush och Genesis, får ibland till de där särskilt praktfulla intron som inga andra. Nästan. Slash, i Guns 'n' Roses, Sweet child o mine, svarar för en av tidernas ruggigaste intron: Crescendo och tempoväxling är två element i musik som kan skapa stor dynamik om elementen tillämpas med precision, känsla och finess. Och gärna i kombination. Med precision, känsla och finess kombinerar Massive Attack dessa två komponenter på ett mer än briljant vis i låten Group four. Efter en ruvande, lite farlig och fantasieggande inledning – med snygg duett mellan Elizabeth Fraser och viskande 3D - eskalerar låten i ett avslutande klimax; ett klimax i såväl själva låten som i det mästerliga albumet Mezzanine där den är sist placerad.
|
Archives
June 2018
MagnusHär bloggar jag om musikens flöden och ögonblick. CategoriesHar textens betydelse någon betydelse för hur låten låter?
Vad är rock? Minimalism Hur lång bör en låt vara? Återkoppling Välljud Oljud Vad är en bra cover? Tyngd Att försvinna in i ett mantra Mellotronen Tralala Tidernas riff Flöjten talar till vinden Övergångar mellan låtar Det perfekta outrot Det perfekta introt Crescendo och tempoväxling Handklapp Lycka - Cinema show Efter infernot i Cop shoot cop Pausen i Orpheus Bruset i After the Flood Musikens flöden och ögonblick |
RSS Feed