Återkoppling

Jag har alltid gillat när ett tema i en låt – eller en hel låt – försvinner för att sedan återkomma långt senare i låten, eller senare i albumet eller rent av i ett senare album. Ett exempel på det sistnämnda är när Radiohead stoppar in en ny hyperflummig och brilliant version av Morning Bell i albumet Amnesiac – den ingick även i föregångaren Kid A. Den här metoden att återkoppla skapar en utsökt stämningshöjande effekt, en fin inramning till en låt eller album, och det är förvånande att metoden inte används mer. Det som upprepas måste inte vara en exakt kopia. Det får gärna ha skett ett skifte i tempo, intensitet, instrument eller till och med tonart när temat återkommer. Ta t.ex. It’s no game som inleder och avslutar David Bowies album Scary Monsters. Den inledande versionen är ful, gapig och svulstig. Hade det bara funnits den så hade jag knappast gillat den. Men det blir otroligt effektfullt och nostalgiskt när en avslappnad, soft, tillbakalutad och nästan soulig version dyker upp sist och man inser plötsligt att man egentligen gillar även första versionen och att man vill lyssna om hela skivan. Arcade Fire har en snygg variant på samma sak i albumet The Suburbs. Återkopplingen i sista låten i Genesis album Selling England by the Pound av en tjusig slinga på gitarren som först förekommer några gånger i albumets inledning är historisk. För att på riktigt kunna njuta av det här fenomenet måste man förstås lyssna på hela albumet, allt som finns däremellan. Tidsintervallet och allt som händer mittemellan är en del av själva upplevelsen. 
 
Återkoppling är en stämningshöjande metod även i låtar. Pink Floyds har åstadkommit många episka verk och ett av dessa är Echoes, och i den finns flera exempel på återkoppling. Låten börjar magiskt med ett pling-ljud som för tankarna till klaustrofobiska u-båtsfilmer, men strax tar en fin och lite dyster melodi form via keyboarden och efterhand och lite försiktigt stegrar sig låten mot ett första litet klimax. Echoes är uppbyggt av olika sektioner med återkommande teman och mellanpartier, somliga ljuvligare än andra. Jag gillar särskilt det rytmiska och spejsiga partiet mellan sjunde och elfte minuten som dock övergår till låtens sämsta parti: något slags mellanspel som för tankarna till fladdermöss och annat läbbigt och som torde passa som filmmusik i en dock inte alltför lyckad rysare. Intresset för låten avtar under några minuter, men det blir spännande och vackert igen när u-båtsplinget åter ljuder. Låten fortsätter sedan att stegra sig mot ett nytt vackert klimax där ledmotivet återkommer. Låten (och hela albumet som den ingår i) avslutas läckert med harmoniska toner som kontrasteras mot inkommande spökljud som gradvis tar över ljudbilden.
 
När det gäller det här temat finns det inget som överträffar återkopplingen i Spiritualized Cop Shoot Cop. Det är en 17 minuter lång både enastående och mycket originell låt med dess över fyra minuter långa och galna inferno mitt i. Den särskilda stund av magi som jag vill lyfta fram försiggår från 11.43 och en bit framåt. Vad som sker är att infernot långsamt ebbar ut och successivt övergår till låtens ursprungliga tema, vackert ackompanjerat av kör, stilfullt piano, och svagt blås. För att till fullo njuta av låten och de yppersta ögonblicken rekommenderas att man lyssnar på hela det klassiska albumet som låten ingår i och avslutar: Ladies and Gentlemen We Are Floating in Space.