Hur lång bör en låt vara?

Standardisering har aldrig varit min grej när det gäller låtars längd. Var längd har sin poäng.  Jag tycker alltså det ska finnas plats för alla möjliga längder, bortsätt möjligen från onödigt långa låtar.

Om vi börjar med korta eller mycket korta låtar. Dessa får ofta fungera som ett slags intro till ett album eller som bryggor mellan mer självständiga låtar. Jag tycker, emellertid, det är viktigt att också uppmärksamma dessa intron eller bryggor. Det kan finnas fantastiska harmonier, melodier, klanger och anslag just där. Visst är de till för att blicka fram, men man måste ibland också njuta av själva bron. Det gör man ju i Prag.

Relativt korta låtar har blivit någon form av standard i populärmusiken. En låt som har ett härligt riff och refräng måste inte vara mycket längre än två minuter. Kortheten bidrar till dess evergreen. Klatschigheten tröttas inte ut. Into your arms av Lemonheads är en fin sådan låt. Den är gjord för att vara kort. The Beatles och The Byrds har flera bitar i tvåminuterspannet, sådana låtar hänger ihop lite med 60-talspoprocken. The Beatles, som faktiskt är outstanding på det korta formatet, hinner nästan alltid få med något läckert arrangemang någonstans efter mitten kring gyllene snittet, som den där mysiga gitarrslingan i Michelle. Även en kort låt kan rymma rätt mycket kul, lyssna bara på Martha my dear eller Eleanor Rigby. Och lägg märke till hur väl Blackbird passar att vara just en tvåminuterslåt. Den ska varken vara en eller tre minuter utan just hamna i tvåminutersspannet. En låt klippt och skuren för treminutersspannet är Life on Mars?

Jag har respekt för att de flesta låtar har den längd de borde ha (bortsett från alla dåliga låtar som inte borde ha någon längd). Det är t.ex. ganska tydligt att Bob Dylans Like a rolling stone ska vara just en 6-minuterslåt och att Desolation row ska hålla på i 11 minuter. Låtmakarna gör som regel sitt jobb; det är en insikt jag fått när jag analyserat låtar utifrån just längddimensionen. Men det förhåller sig inte alltid så. Det finns exempel på utmärkta låtar som borde haft en längre längd. En sådan är One wing av Wilco.  En annan är Cortez the killer av Neil Young. Vissa eller rent av många låtar fejdar ut för långsamt. Ska det behöva ta en bra bit över minuten för Stevie Wonder att fejda ut Another star? Andra avslutas för abrupt. En annan dumhet som var på mode ett tag var att man stoppade in ett långt tyst avbrott i albumets sista låt, t.ex.  Antistar av Massive Attack. Jag har svårt att förstå poängen att man ska lyssna på tystnad flera minuter. Då kan man åka på tyst retreat istället.

Nu finns det låtar – faktiskt åtskilliga – som behöver ta sin tid. De liksom sniglar sig fram och då går det inte att förvänta sig att de ska klinga ut bara efter några minuter. Det kan fordras några minuter för en låt bara för att veckla ut sig och finna sin rytm – tänk på Shine on you crazy diamond av Pink Floyd. Eller tänk er Svefn-g-englar av Sigur Ros om den bara skulle vara fem minuter; nej, det går ju inte. (Låten ingår i 10-minutersspannet och den observanta läsaren märker att den inte listas bland de tio främsta i det spannet. Orsaken är att det helt enkelt är ett mycket kvalificerat spann.) The Cure är en grupp som har den goda smaken att ofta låta intron ta den tid den behöver innan första versen tar vid. Sådant skapar dramatik. Det här var för övrigt inte alldeles ovanligt för snart 100 år sedan under det glada 20-talet och decenniet därefter. Ofta började man inte sjunga förrän under andra halvan av låten.

Långa låtar är samtidigt anspråksfulla låtar. De tar plats. En lång låt bör ha goda argument för att få hålla på länge. Ofta anar man någon form av konstnärligt eller berättande anspråk bakom en längre låt. Den som skapar en lång låt markerar en intention att frångå popstandarden. Det är kaxigt. Somliga jättelånga låtar har egentligen obetydliga skäl att vara så länge därför att det så tydligt finns partier i låten som egentligen är att betrakta som väl avgränsade låtar. An endless sky of honey, av Kate Bush, som sträcker sig 42 minuter är precis så. Det där betraktar jag lite som fusk.

När låtar börjar sträcka sig bortåt 20 minuter eller mer tycker jag det finns fog att spetsa det kritiska örat än mer. Vad finns det för anledningen att hålla på så länge? Flera gånger saknas rimliga skäl men det ska också sägas att det kan krävas den där lilla extra tiden för att bygga upp en stämning och klimax. Ett bra exempel är Genesis utsökta Supper’s ready. Denna speciella tidsutdräkt var för övrigt populär på 70-talet. Utöver Genesis finns t.ex. fina exempel från Pink Floyd, Mike Oldfield, Caravan och Miles Davis. På senare tid är det grupper som Yo La Tengo och Bardo Pond som håller på med långa låtar, och jag nämnde ju Kate Bush. Motsatsen är mer populärt. Det är väl nåt med den stressade värld vi lever i.
 
 
Se lista på bästa låtar given en viss längd.