Oljud

Det går inte att överskatta betydelsen av smuts, flisor, kanter och oljud i musiken. Musik ska inte poleras och sandpappras för mycket utan måste innehålla gnissel, grus, brus, bröl och, ja, ibland rent oljud. Rocken bygger ju, som alla vet, egentligen på det här. Rock betyder klippa och rocky betyder klippig och nu talar vi inte om sådana där släta klippor vid kusten. För att framhäva allt som är fint och harmoni behöver vi något som kontrasterar och ger konturer åt det vackra: alltså dissonans. Vi har reverb som ska runda till det och distorsion som ska krångla till det. I Jesus and Mary Chains sköna Just like honey får de till den där balansen utomordentligt bra, till råga på allt med en ursöt melodi. Det var det många som tyckte för gruppen gav upphov till en hel genre som kallas shoegaze och mycket annat. My Bloody Valentine tog efter det där. Det finns i och för sig mycket musik som är tung, rå, kantig skränig, osmaklig och vulgär men kanske inte direkt ful. Eller snarare, kanske inte direkt ful på ett fint sätt. Det finns däremot somliga som lyckats lyfta fulheten till högre estetiska nivåer. Det är när oljuden fogas in ett snyggt, vackert, målande, soft, harmoniskt och gulligt sammanhang som oljuden får mål, mening och riktning. Det måste handla om en dialektik mellan harmoni och disharmoni. Tidernas mästerverk i denna kategori är och kommer förmodligen alltid att förbli bruset i After the Flood. När Sid Vicious sjung My way väldigt falskt och slirigt så var det många som fascinerades därför att det falska ändå cirklade runt en vacker och stadig tråd. Frank Sinatra och Sid Vicious – ja, där har vi ju dialektiken! Håkan Hellström är en fena på att fånga in den egenskapen i en och samma röst. Det är inte så många som sjunger fel så rätt som han gör. I en blogg om oljud går det förstås inte att inte nämna Velvet Undergrounds Sister Ray – det här över 17 minuter långa eskalerande larmande, skärande och fräsande infernot. Här kan man undran var harmonin finns i den dialektiska spiralen? Men jo, jag tycker det finns där, i form av något dunkelt, rytmiskt, pumpande, eggande systematiskt mönster.