Vad är en bra cover?

En bra cover är en kärleksförklaring till originalet. En bra cover hyllar och hedrar originalet. Den bidrar till nya upptäcker och pekar på möjligheter som redan legat inbäddade i originalet. En dålig cover skändar originalet, i alla fall om den spelas in och publiceras.

Om covern är riktigt bra kan den öppna upp nya dimensioner så att man kan betrakta och lyssna på ursprungsversionen i nytt ljus och ny atmosfär. En bra cover gör alltså originalet ännu bättre och pekar på dess många bottnar och nyanser. En av tidernas mest kända cover är Jimi Hendrix All along the watchtower som Dylan skrev. Jag är osäker på vilken version jag egentligen en gång i tiden hörde först (jag gillar också U2s version). Jag tycker att båda versioner är fantastiska, men njuter allra mest av originalet. Faktiskt är jag ganska säker på att jag inte skulle tycka att Dylans version vore så bra som jag tycker att den är om det inte vore för Jimis cover. Med hjälp av Jimis cover, dess tyngd och blixtrande gitarrer, hör man mer saker i ursprungsversionen än vad man annars skulle göra. Helt klart måste det vara så.

En annan cover som fascinerar är Marilyn Mansons version av Eurythmics Sweet Dreams. Tack vara Manson begriper man hur tung låten egentligen var redan från början. En bra cover kan på så vis gärna vara helt annorlunda än originalet. Kontrasten gör att man förstår originalets rikedom och potentialitet. Några andra klassiska exempel på detta tema är Joe Cockers With a little help from my friend (The Beatles), Johnny Cash Hurt (N.I.N.), The Byrds Mr Tambourine man (Bob Dylan), Clash I fought the law (The Crickets), Pet Shop Boys Always on my mind (Brenda Lee, Elvis Presley), Sid Vicious My Way (Paul Anka, Frank Sinatra) och Patti Smiths Gloria (Them, Van Morrison).

Led Zeppelin var en fena på covers fast de inte alltid erkände att nån annan hade gjort en viss låt de sagt sig göra eller fragment i den. En av tidernas bästa cover är deras When the levee breaks som ursprungligen var en blues från 20-talet. Jimmy Page var en riktig musikskata, skrev Mick Wall i en dokumentär om Led Zeppelin. En av deras grövsta ”stölder” är kanske Dazed and Confused som skrevs av Jake Holmes, som befängt nog aldrig har fått erkännande för detta trots att stölden är uppenbar. Lyssna in originalet på spotify och njut av mystiken! Nåväl, det var många artister på den tiden när ordet sampling inte fanns i var mans lexikon som lite i överkant lät sig kreativt inspireras av tidigare och samtida musik. Jämför George Harrisons My sweet Lord med Chiffons hit He’s so fine.

Tidernas cover är Walk on by med The Stranglers. Det var Burt Bacharach och Hal David som skrev låten för Dionne Warwick. Ursprungsversionen är helt utsökt. Covern är en av tidernas bästa musikstycken alla kategorier.