Vad är rock?

​Jag avser i den här bloggen definiera vad rock är samt argumentera att rock är musikens (hittills) mest sofistikerade grundformel.

Man kan tänka sig rock som någonting fast, som en klippa, kanske en klippa som står lite för sig själv. Det engelska språket ger lätt sådana konnotationer. Dessutom: det som är rockigt är också lite klippigt, lite ”edgy”. Klippa och klippigt. Den musikaliska grundformen rock innebär att det finns en taktfasthet, kaxighet, rättframhet, enkelhet, rebellattityd, volym och elektrisk laddning. Ungefär så kan vi definiera rock. Lite så där på gränsen, en inneboende kraft att springa vidare, men på samma gång stabilt. Rockare kör ofta med gitarr, trummor och bas, men inget av dessa instrument är nödvändigt för grundformen, bara nästan. 

Jazz är något annat, det är något mer undflyende, lite som kvicksilver. Den jazz som cirkulerar kring rocken räddas just från sin undflyhet, och får något att cirkulera kring. Rock kan alltså vara en bra bas för jazz. Blues ligger i sin grundform bra mycket närmare rocken med sina fasta skalor och tolvor. Man kan säga att rocken både har utvecklats och frigjort sig från bluesen, samt hämtat inspiration från folkens rytmer, jazzens improvisationer och visans melodier.  

Det finns de som tycker att klassiskt är en egen genre. Tanken är på ett sätt ganska dum. Det är lite som att ”modernt” skulle vara en egen genre. Men i brist på bättre ord kan vi säga att klassiskt handlar om att klä en melodi och harmoni (ackordstruktur) med en massa organiska instrument, detta till ett visst tempo (för övrigt är tempo eller rytm inte definierande för någon musikalisk grundform, bara för vissa genrer som bossanova och vals; och vissa musikaliska former använder sig av viss bestämd rytmik, t.ex. reggae). I klassisk musik saknas en gränsattityd. Klassisk musik kännetecknas snarare av att vara styrd av organisation, regler och konventioner. Inget här ligger på gränsen. Allt är stabilt. Klassisk musik ter sig i regel symmetrisk precis som rocken, till skillnad mot jazzen. Melodin är ofta ganska böljande i likhet med visan till skillnad mot rocken. Utmärkande för klassisk musik är att den rymmer många instrument som måste samspela enligt ett förutbestämt mönster. Improvisation är förbjudet. Musiken är sofistikerad på så vis att den är komplex och kräver en hög grad av arbetsdelning – just därför behövs en dirigent. Många blir imponerade av denna storskalighet och komplexitet, men det blir i regel inte jag. Klassisk musik är ofta tråkig och skälet till det är att den är såpass organiserad och regelstyrd, inklusive styrd av många ganska fåniga konventioner. Klassisk musik blir som bäst när det finns inslag av rockens attityd (tex. Bolero av Ravel eller Bergakungens sal av Grieg). På ett sätt kan man tycka att den klassiska musiken med sina enorma orkestrar borde kunna ge grund för mer variation, finess och händelserikedom, men det där är bara en chimär. Stora organisationer är trögrörliga organisationer. Tack vare rockens tillåtande grundformel och gränsattityd slipper rockens fioler vara fjättrade vid konventionerna, högtraveriet och notställen.

Rock är ett långt framskridet utvecklingsstadium. Fast inte åt det mer komplexa utan snarare åt det mer renodlade. Rock har utvecklats från folk, visa, jazz, country, klassiskt, blues – i kombination med den där gränsattityden jag redogjorde för ovan - men det vore fel att säga att det är en syntes av allt detta. Nej, rocken är ett renare guldkorn som vaskats fram. När sedan folk, jazz, country, blues och så vidare laddas med rockens elektricitet uppnår dessa andra grundformer sina respektive överskridanden (om man vill vara lite filosofisk kan man hämta från Jean Paul Sartres begrepp transcendence här, som betyder överskridande), alltså en ny erfarenhetsnivå där en så att säga överträffar sig själv (lite som att sätta personligt rekord i något).

När uppstod rocken? Inslag av det som har kommit att bli rock kan säkert ha funnits under mycket lång tid, det är svårt att veta. Historiskt sett kan vi ändå säga att det hände mycket några år efter andra världskriget. Det var fräcka typer inom både folk-, blues- och jazzgenren som började släppa tyglarna loss och överskrida sig själva. Med en rebellisk anti-auktoritär och ofta ungdomlig gränsattityd skapades således rocken.  Vi har mycket att tacka begåvningar som Muddy Waters, B.B. King, John Lee Hooker, Ray Charles, Miles Davis, John Coltrane, Bob Dylan, Nina Simone, The Beatles, Led Zeppelin, Velvet Underground, David Bowie, Santana, Pink Floyd, Stevie Wonder, Patti Smith, The Clash, Kate Bush, The Cure, Prince, Sonic Youth, Nirvana, Björk och Sigur Ros. Det senaste undret heter Radiohead och i Sverige har vi en fantastisk grupp som heter Dungen som alldeles för många har missat. Eller varför inte Anna von Hausswolff som förgyller rock med kyrkorgel med utomordentligt resultat. Grupper som Tinariwen visar hur det kan bli när orientaliska harmonier laddas med rock. Det finns säkert pedagogiska poänger i att ungar fortfarande får höra talas om typer som Bellman, Mozart och Beethoven men det är viktigare och hög tid att ge mer utrymme för våra moderna klassiker, de som jag räknade upp ovan.  

Rock är alltså den mest sofistikerade musikgrundformen (alltså inte i termer av komplexitet, utan i termer av förädling, förenkling, renodling). Många tänker på Bruce Springsteen när man tänker rock och det är naturligtvis inte det jag tänker på. Jodå, han kör en ganska rak, renodlad variant, men lite paradoxalt blir rocken som bäst när den renodlade förädlade varianten ånyo kläs på med olika lager av diverse saker. Rocken måste prydas, gärna den där jazzen som försöker fly den. Folk, visa och blues är utmärkta kryddor. T.o.m. klassiskt (ta bara Beatles, Björk). Beatles rock var till en början enkel och rak rock, men tänk vad den växte när gruppen efterhand började pryda granen. Progressiv rock är ofta bättre än rak rock, men det beror inte på vissa försök att hämta inspiration från klassisk musik, utan på försöket till överskridande (transcendence för att igen prata Sartre-språk). Detta försök till överskridande misslyckas, och det är detta misslyckande som gör genren förträfflig. Det är själva flyktförsöket som gör den progressiva rocken så bra. Lyckas den fly är den inte rock längre och då är den sällan värd att lyssna på (ibland används etiketter som postrock och konstrock). Minimalism är ett annat flyktförsök med en del spännande resultat. Syntvågen på 80-talet var ett fånigt flyktförsök. Syntare låtsades om att deras musik inte var rock bara för att man mer eller mindre uteslutande körde med syntetiska istället för organiska instrument. Men rock definieras inte av vilka verktyg (instrument) som används, så ihåligheten i det där uppenbarades snart för det flesta. Man märkte att barnet kastades ur badvattnet och numera finns det en hel del bra electronica, där syntetiska och organiska instrument samverkar och där man medvetet håller sig till rockens beståndsdelar och attityd. New Order kunde faktiskt det där redan under tidigt 80-tal men lyssna också på Justice debutalbum från 2007.

​Det finns alla möjliga genrer som tar avstamp från rockens grundformel eller som blandar rock, jazz, folk och blues. Vi har soul, funk, americana, hip hop, trip hop, fusion och acid jazz och en massa annat.  Så har vi sådant som garage, grunge, shoegaze, punk, new wave och så vidare som är mer att betrakta som interna varianter av rock. Hårdrock är ett nästan alltid förspillt försök att vara lite edgigare än rock (ibland med inslag av opera, klassiska symmetrier samt löjliga mytologier). Här i sista stycket ska jag emellertid uppehålla mig kring en intressant kombattant: ”pop”. Poppen är kanske en av de mest seriösa konkurrenterna mot kategorin rock. Sådant som soul, disco, dans och schlager hämtar från poppen.  Det finns likheter mellan rock och pop, men de är två olika musikaliska grundformer. Pop hänger ihop med ”populär” och inte på något sätt med klippa, klippigt eller gränsattityd. Man kan säga att skillnaden mellan pop och rock lite grann är som skillnaden mellan att foga sig till ramarna eller att utmana dem. Det är alltså en attitydfråga. Likheten är taktfastheten, rättframheten och enkelheten. Rocken är förstås den ohotade intellektuella, kulturella och estetiska segraren i detta drama, även om poppen ibland vinner kortsiktiga pyrrhussegrar. Asymmetrin mellan rock och pop uppenbarar sig av en enkel jämförelse. Rock som tar intryck av pop blir elegant (Roxy Music, The Smiths) medan pop som lånar från rock bara blir löjlig (Bon Jovi och annan pudelrock). Rocken har alltså en bra mycket stabilare grund: den är ju en klippa. För rocken har ändå kampen mellan rock och pop varit nyttig. Den rebelliska attityden tar inte skada av lite elegans. Och poppen, å andra sidan (liksom sådant som soul, disco, synt…), har visat att rocken inte alltid måste söka sig till allt kargare och klippigare marker utan faktiskt kan pryda sin stomme med andra uttryck. Ofta är det just kontrasten mellan hårt och soft, kantigt och mjukt, harmoni och disharmoni som gör musiken – och det är just rocken som bäst bejakar och möjliggör sådana kontraster. Det kanske är punkrockarna The Stranglers oerhörda cover av Burt Bacharach och Dionne Warwicks redan ljuvliga Walk on by som allra bäst illustrerar det jag försöker säga här i de sista raderna.