Blur

Leisure (1991), 5
Det rör sig om slutet av den brittiska shoegazevågen när nu Blur släpper sitt debutalbum i denna anda. Det handlar inte om några innovativa penseldrag. Uttryckssättet är slående pojkaktigt. Den distade ljudmattan är stundtals rätt skön och Blur får till en del effektiva gitarriff och psykedeliska harmonier. Sing har en intressant monoton, ihärdig rytm och sköna dova basgångar, för att plocka fram en låt som höjer sig lite. Under den tjocka ljudmattan döljer sig emellertid inte särskilt mycket. Den nonchalanta sången låter i dagens öron bara löjeväckande och irriterande. Viss musik är tidlös, annan inte. Leisure tillhör den senare kategorin. 

Bästa låt:
Sing

Modern Life is Rubbish (1993), 6
Blur har blivit både piggare och mognare. Det fånigt pojkaktiga finns kvar till viss del, men på ett lite mer varierat och tilltalande vis nu. Albumet framhålls som närmast definierande för den blomstrande brittpopen, med mycket influenser från 60-talet såsom The Kinks. Blur skojar till det här och där med en del utflippade ljud. Pressure on Julian för att ta ett exempel innehåller ett enerverande roterande ljud av något instrument som är omöjligt att identifiera (förmodligen är det inget musikinstrument). Annars är jag långt ifrån överens med brittpoppen. Det finns något i den snobbigt blaséartade sångstilen som jag störs av.

Bästa låt: 
Oily water

Parklife (1994), 6
Det finns en tradition av brittisk lekfullhet som Blur återanvänder flitigt. Kinks, Clash och Madness tillhör sådant som kan spåras. Men kombination av detta med tidens sound klingar inte helt rätt i mina öron. Eller kanske är det bara den ironiska sången som är vansinnigt irriterande i låtar som Girls and boys, Tracy Jacks och Parklife? Påhittigheten är det inget fel på och stark och vacker musik finns utplacerat lite här och där. Badhead är en njutning med en stark melodi och vackert samspel med orgel och keyboard. To the end är elegant och på samma gång helt lagom lekfull.
 
Bästa låt:
Badhead