David Bowie
David Bowie (1967), 3
Jodå, rösten känns igen. Men att förstå sambandet mellan detta och vad som ska inledas ett par år senare är inte det lättaste. Visst anas vissa fina melodier och harmonier. Att bygga upp hyggligt tjusiga ridåer av blås och stråkar där bakom är inte fel. Originellt är kanske försöket att uppnå någon slags ironisk brittisk barockpop. Bowies teatraliska ansats fungerar emellertid inte utan faller platt till marken. Musiken är inte usel, bara nästan. Det finns således begränsat av lyssnarvärde här, förutom att det kan vara intressant att reflektera över hur detta påminner eller inte påminner om det som komma skall. Bästa låt: When I live my dream Space Oddity (1969), 9
Atmosfäriska Space oddity var Bowies första riktiga hit. Låten lät säkert mer fantasieggande på den tiden när månlandningen var en nyhet. Inte desto mindre gläds och njuter jag av soundet och de fagra harmonierna i den och flera andra låtar i denna tidiga produktion. Nummer som Letter to Hermione, Wild eyed boy from freecloud och Memory of a free festival bjuder på särskild ömhet och dramatik. Bowie blir aningen för gapig av och till, såsom i den något tjatiga långtradaren Cygnet committee. Musiken prickar inte rätt alla gånger, men vad gör det när så ypperliga toner, klanger och melodier ljuder. Bästa låt: Memory of a free festival The man who sold the world (1970), 9 Tidernas bästa skivtitel? I alla fall ett album som är alldeles för lite uppmärksammat jämfört med flera andra Bowie-plattor. Soundet är långt ifrån perfekt. I övrigt är det mesta rätt. När Bowie började klä sig kvinnligt skrev han en rakt igenom jättebra skiva med blytunga, ösiga, rockiga och psykedeliska låtar. Skivan är tung även där den är lugn. Han sjunger skönt, inlevelsefullt, naivt och retfullt. Albumet har också den goda egenskapen att den successivt bygger upp en suggestiv stämning som mot slutet drivs mot klimax via The man who sold the world och Supermen. Bowie är Superman (eller woman?) här. Bästa låt: The width of a circle Hunky Dory (1971), 10 Det börjar med supersköna Changesoch fortsätter med supersköna Oh! you pretty things och sen bara fortsätter, fortsätter och fortsätter det i den stilen. Pianobaserade glitterpoppiga Hunky Dory är betydligt lugnare och mer harmonisk än gitarrglitterrockiga The Man Who Sold The World och faktiskt ännu bättre. När man lyssnar på Life on Mars? befinner man sig på en annan planet. Under Andy Warhol sitter man och lirar gitarr framför lägerelden en varm sommarnatt. Under The Bewlay Brothers är man kär. I Quicksand sitter man fast kvicksand. Skivan är medryckande, vacker, närvarande, stämningsfull; ja, mästerlig från första till sista ton. Bästa låt: Life on Mars? The Rise and Fall of Ziggy Stardust and the Spiders from Mars (1972), 9 Bowie bygger upp en utmärkt, lite släpig men ändå drivande stämning från start med Five years, Soul love och sedan oerhörda Moonage daydream. Stilen minner om Hunky Dory fast nu med kryddor av soul och gospel. Ett fint exempel är när han och kören sjunger It ain’t easy i It ain’t Easy. B-sidan snittar med ett snabbare tempo. Även denna är utmärkt men når inte fullt samma klass. Jag förvånas över att inte superlåten Velvet goldmine – som otroligt nog bara platsade som b-spår i en senare singel - inkluderades. Albumet innehåller mycket magi men är inte Bowies största storverk. Bästa låt: Moonage daydream Aladdin Sane (1973), 9 Albumet är energiskt, snärtigt och livfullt och rymmer många sköna rytmer och arrangemang med piano och annat. De finns en rad ganska riviga och lortiga låtar som fungerar bra när man är på rätt humör. Jag njuter emellertid mest när Bowie faller in i sin utsökta, teatraliska stil som i Drive in Saturday och i synnerhet Time och ännu mer med den lika suggestiva som hysteriska Aladdin sane. Här får vi njuta av en fenomenal mix av monoton bas och stökjazzig piano och blås. Stämningen drivs upp mot slutet av en serie fräcka låtar. Avslutande Lady Grinning Soul är smäcker. Bästa låt: Aladdin sane Pin Ups (1973), 4 Pin Ups består enbart av covers av Bowies favoritlåtar från London-scenen under perioden 64-67. Med skramligt sound framförs låtar från bland andra Yardbirds, Syd Barret, Who och Kinks. Det låter inte direkt dåligt och jag gillar särskilt covern av Kinks Where have all the good times gone. Å andra sidan finner jag ingen poäng med att lyssna på Pin Ups. Musiken är vare sig vacker, magisk, sugande eller medryckande. Bowie lyckades få till bra flyt och stämning på sina tidigare skivor, vilket torde vara mycket svårare att åstadkomma med enbart covers. Skivan är ett belägg för att så är fallet. Bästa låt: Where have all the good times gone Diamond Dogs (1974), 8 Det finns en lek- och fantasifullhet i Diamond Dogs som uppskattas. Bowie har övergivit Ziggy Stardust men fortsätter med sitt skramliga sound från Aladdin Sane, och det med mycket sax, piano och gitarr. Skivan sjunker på ett par ställen men håller i det stora hela hög kvalitet. Ett lysande parti är de sammanlänkade Sweet thing, Candidate, Sweet thing (reprise) och Rebel rebel med riff, tempoväxlingar, fagra melodier, kabaré och med en Bowie som inlevelsefullt maximerar sina röstresurser. Med 1984 föregrips disco-vågen. En annan tematiskt aktuell och intressant låt, som också den bygger på Orwells dystopi, är den efterföljande Big Brother. Bästa låt: Candidate Young Americans (1975), 8 Bowie imponerar med att behärska även soulpopgenren, inte minst röstmässigt. Det märks direkt med inledande Young Americans. Snygg är parafraseringen av Beatles A day in the life. "I heard the news today, oh boy" vävs elegant in i en fras mitt i låten. Beatles hyllas också genom Across the Universe. Bowie lyckas skapa skön klubbkänsla och softigt discogroove. Musiken pryds rikligt med soft gitarr och sax. Ibland blir det kanske för trallvänligt, sockersött och religiöst, och nu tänker jag i första hand på Somebody up there likes me. Avslutande aviga hitten Fame bryter av tonen. Bästa låt: Young Americans Station to Station (1976), 7 Bowie var mästerlig i sin föränderlighet och att både anamma och bana vägen för nya stilar, sägs det och så är det. Kanske gick det ändå ibland lite för snabbt i denna ombytlighet? Station to Station visar återigen på en förnyad Bowie, en tightare sådan med mycket disco- och funkinfluenser. Det är onekligen något visst med de inledande aviga tonerna i Station to Station. Låtarna åbäkar sig, men hela tiden hörs något speciellt. Bowie sjunger bra, men nog hör man att rösten plågas av kokainmissbruket? Skivan innehåller både fula, fina, knäppa och fräcka partier, och växer till nåt stort mot slutet. Bästa låt: Stay Low (1977), 6 Med kritikerrosade Low vidareutvecklar Bowie sina mer tighta och funkiga glamrocksidor men också en mer introvert experimenterande sida. Hela b-sidan innehåller helt och hållet instrumentella och vokala kompositioner. De är snygga och drömmande, men inte överdrivet spännande. Några torde fungera på ett japanskt spa, men inte så mycket annars. De två helt skilda typer av musikarter som framträder i Low ger på det hela taget en konstig helhet, vilket bidrar till att jag för sällan lyssnar på albumet. Flera låtar på a-sidan borde funka på hög volym i klubbmiljö, eller i andra situationer när man låtsas att man är där. Bästa låt: Sound and vision Heroes (1977), 6 Heroes är uppbyggd på samma sätt som Low. Först möts man av samma slags tajta, lite bökiga slammerrock som fanns på föregångaren och därefter ändrar musiken fullständigt karaktär med en serie instrumentella låtar. Det instrumentella partiet är inte alls dumt, med både disco, arabiska och japanska toner och med dystopiska och harmoniska känslor varvat om varandra. Det knepiga upplägget med dessa två disparata partier bjuder dock inte till integrerad helhetslyssning och flera slammerrocklåtar är rätt jobbiga och intetsägande. En väsentlig förbättring jämfört med Low, som saknar höjdpunkter, är att Heroes innehåller två riktiga ess: Heroesoch Secret Life of Arabia. Bästa låt: Secret life or Arabia Lodger (1979), 4
Albumet börjar skapligt och sökande med Fantastic Voyage som hade kunnat fungera som en fin inledning till ett soft Bowie-album. Men skenet bedrar. Redan följande låt kan jag tyvärr inte kategorisera som annat än musikaliskt nonsens. Bowie verkar här inte haft för avsikt att uppnå något vackert. Tyvärr upprepas denna egenhet till ett mönster. Lodger är således en stök-Bowieskiva där nervsammanbrott och yvigheter varvas med ett antal mer intressanta toner. Att Lodger ofta hamnar ganska högt på kritikerlistorna hänger nog ihop med avantgardepoängerna. Men jag imponeras mer av skönhetspoäng och tackar för att vi hört den sista tredjedelen av Berlintrilogin. Bästa låt: Boys keep swinging Scary Monsters (1980), 7
Albumet inleds med fula och skrikiga It’s no game (Part I). Bra eller dåligt? Svårt att säga. Dock kan sägas att det inledande numret bidrar till en estetiskt tilltalande inramning av hela det här ytterst brokiga albumet därför att mjuka, krypande och riktigt snygga It’s no game (Part II) avslutar alltihop. Mittemellan skränar, stönar och stökar Bowie som aldrig förr och på allt annat än behagligt vis om än skickligt och konstnärligt. Albumet är överlastat med ljud och oljud och särskilt irriterande är Robert Fripps larmande och maskingnisslande gitarrer. Man vet inte om man ska hänföras eller hålla för öronen. Bästa låt: Teenage Wildlife Let’s Dance (1983), 5
Bowie flirtar med den breda unga publiken och poppar till sig. Kritikerna svarar med tummen ned. Visst finns saker att anmärka på: plastiga syntljud, skärande gitarrer och burkigt sound. Vi hör en blek Bowie jämfört med den goda tiden i början av 70-talet. Ändå finns en del att uppmärksamma, mest av allt två nummer som höjer sig rejält över mängden. Dels China girl, Bowies present åt Iggy Pop, som Bowie nu gör en mjukare, souligare cover av, och som är snudd på lika bra som originalet. Dels Let’s dance, en rytmisk sensation, som inte ens döva kan sitta still till. Bästa låt: China girl Tonight (1984), 3
Det tar inte många sekunder innan man inser att det här ska bli en krävande resa med geggiga trumljud och fånig syntetstråkbakgrund. Kvaliteter uppenbaras förvisso, exempelvis stunder där Bowie låter dröja ut melodierna och grooven, vilket görs redan i låt nummer ett. Sedan finns rätt mycket krafs. Don’t look down och titellåten är övertydliga bevis att Bowie inte ska ge sig in i reggaeträsket. Han kan mycket, men han kan inte detta. Detta albums hit är Blue Jean. Även om själva låten är hygglig är det lite symptomatiskt att Bowie inte kan toppa med något som är vassare än detta. Bästa låt: Blue Jean Never Let Me Down (1987), 4
Ytterligare några år har passerat under detta åttiotal som inte gjorde så gott för Bowie. Den ljudbild som framträder här känns hopplöst utdaterat några decennier senare. I albumet finns en överlastad stressig energi som inte riktigt ger resonans i lådan. Vissa av låtarna har, får nog medges, en grundstruktur som skulle kunna fungera om soundet vore bättre och uttrycket lite mer måttfullt. Bowie kan ju sjunga, exempelvis. Med en proportion god vilja kan man alltså tänka sig att det här egentligen inte är så dumt, kanske i form av stiliga ballader och akustiska instrument. I befintligt format kan musiken arkiveras. Bästa låt: Time will crawl Black Tie White Noise (1993), 6
Det har gått sex år sedan senaste soloalbum. Skillnaden i år märks en del i soundet och hur rytmiken uttrycks. När det gäller det senaste är albumet rättså tidstypiskt. Man undrar vad som är trummis och vad som är maskin, men jag tycker Bowie integrerar den aspekten ganska väl i sin musik. Musiken känns för övrigt ganska stringent. Kanske att dessa sex år har givit Bowie en del nödvändig distans till något? Titellåten överraskar med ett litet stänk soul och en liten gnutta funk. Börjar och slutar gör det hela på samma sätt med någon slags hälsning till institutionen bröllop. Bästa låt: Black tie white noise 1.Outside (1995), 6
Tungsinne är ordet för att beskriva det mesta av det som hörs i albumet. Musiken är metallisk, modern, abstrakt. Brian Enos ekande ljudlandskap härskar. Allt andas apokalyptiskt. Musiken är inte ointressant, men inte heller särskilt vacker. Vackert är spelet på flygeln i The motel. Det är Mike Garsons fingrar som arbetar. Hans pianospel tillhör albumets ljusaste glimtar. Skivan är knappast hyllad av de kunniga, men jag tycker många har missat inlevelsen. Visst finns det magplask: We prick you är inte mycket för världen. Den återkommande berättarrösten är tummen ned. Albumet är 75 minuter långt. Det är 30 minuter för långt. Bästa låt: The motel Earthling (1997), 4
Här har vi en hysterisk skiva, jobbig att lyssna på. Ljudbild och rytmik känns en smula utagerad. Det är för mycket av allt och allt ekar industrilandskap och maskinrum. Bowie som varit den som legat steget före trenderna ligger här steget efter. Det är därtill en atmosfär som fungerar dåligt för örat några decennier senare. Vaskar man undan allt pålagt prål finns förvisso en och annan finess. Jag fastnar för de ylande gitarrerna i Looking for satellites. Mike Garsons excentriska piano smygs fräckt in emellanåt när det annars låter som värst. Seven years in Tibet har en skönt gungande rytmik. Bästa låt Seven years in Tibet ’hours…’ (1999), 6
Inledande Thursday’s child är fin och skvallrar kanske om en mindre hispig version av Bowie denna gång. Men trummorna (maskinerna?) och synten känns inte helt alerta. Den ändå ganska tilltalande tonen fortsätter med Something in the air och ytterligare några låtar och det nästan händer vid något ögonblick att Bowie-känslan flyttas 30 år tillbaka i tiden. Survive är riktig tjusig och Bowie sjunger tjusigt. Den relativt lågmälda tonen håller sig till halva albumet i och med Seven, men sedan skruvas rockratten upp successivt. Det kanske var onödigt. Andra halvan står sig inte lika bra. Albumet är solitt, men utan superess. Bästa låt: Survive Heathen (2002), 5
David har alltid haft en djup röst. Här tycks den ha djupnat än mer , i alla fall i de inledande stroferna i inledande Sunday. Över huvud taget har albumet en ganska mörk klang. Successivt introduceras låtar med mer tempo och tryck. Proportionen introverta låtar överstiger de extraverta. Det är svårt att avgöra om det är en för- eller nackdel. Nivån på materialet är hyggligt, men inget sticker ut. Låtarna är välgjorda men också rätt anonyma och har svårt att engagera. Det bästa Bowie åstadkommer i Heathen är sköna stämningar och hyggliga grooves. Albumet framstår som en någorlunda välsmakande slät soppa. Bästa låt: I would be your slave Reality (2003), 6
Med lagom enerverande start i typisk Bowiestil vevas albumet igång. För denne artist hör det till saken att stoppa in en dos fula hooks och grooves i arrangemangen. Ibland funkar det och ibland inte. Mestadels här balanseras detta skickligt med sköna saker såsom spansk gitarr och, förstås, Bowies röst. Albumet håller hyfsat jämn klass utan några märkvärdigheter. I en låt med omöjlig titel, Fall dog bombs the moon, finns en sökande rakhet, nästan så att tankarna förs till Pretenders. Därefter följer en låt lånad från George Harrison, och tjusig stämning uppstår. Albumet avslutas småjazzigt med omisskännlig piano från Mike Garson. Bästa låt: Bring me the disco king The Next Day (2013), 5
Bowie har gjort åtskilliga yviga skivor. Här, på äldre dar, kommer en till i denna långa rad. Låtarna är välkomponerade, men jag har svårt att ta till mig dem. Några lyser i stjärnhimlen, t.ex. fina hitten Where are we now? som plötsligt släpptes och överraskade alla. Synd att den är malplacerad i albumet. Ett annat imponerande kort är hitten The stars (are out tonight). Den har känsla och driv och jag imponeras särskilt av rösten här, liksom på många fler ställen i albumet. Men synd är att Bowie radar en serie bökiga, överlastade och pompösa nummer. Sist placeras mäktiga Heat. Bästa låt: The stars (are out tonight) Blackstar (2016), 6
Detta blev Bowies sista kraftansträngning. Dramaturgin kan ingen klaga på. Det gäller att göra sig odödlig på riktigt. Titellåten är en mörk, egendomlig historia; vacker och intressant. Albumet rymmer några fascinerande melodier, skön sax och sköna gitarrer. En på flera sätt scenisk ballad finns i Lazarus. Helheten är bra, även om mittpartiet med Sue (in a season of crime) och Girl loves me är lite väl oharmonisk för mitt sinnelag. Mot slutet höjs nivån igen. Dramaturgin runt släppet av den här skivan tajmat med själva Bowies bortgång gav en del oundvikligt överdriven uppmärksamhet. Briljant är skivan faktiskt inte, långt därifrån. Bästa låt: Lazarus |