Jackson Browne

Jackson Browne (1972), 6
Jackson Browne är en kille som lirar trevlig countryrock. Han har snickrat ihop ett gäng stämningsfyllda pianolåtar och är inte så dum med sången. Det förekommer snygga saker med munspel, congas, stråkar och annat. Jackson har ett sätt att sjunga som är både angenämt och en smula högtravande. Det senare är förstås en effekt av genren. Musiken är tjusig, men det blir samtidigt en överdos av gemytlighet. Doctor my eyes och Under the falling sky ger efterlängtad och välbehövlig fart. Avslutande My opening farewell är bara en av de alltför många balladerna, men jag gillar den i dess böljande pianospel.
 
Bästa låt:
My opening farewell

For Everyman (1973), 6
Fin start med hitten Take it easy som Eagles redan hade gjort en grej av, fast inklusive Browne som låtskrivare. Som läget är när det gäller Browne kan det bli en överdos av det smäckra. En del av materialet blir för americana-romantiskt för min smak. Harmonier och ackordbyten som skvallrar om en del oförlöst farlighetspotential förekommer, exempelvis i Colors of the sun. Ready or not är en skön folkrocksång med spänstig elviolin. Red neck friend är en välbehövlig pianostaccatorock’n’rollare. De snabbare låtarna räcker dock inte till fullt ut för att kompensera romantiken. Titellåten avslutar och det blir fint och stämningsfullt.
 
Bästa låt:
Take it easy

Late for the Sky (1974), 5
Detta är ett album med en överdos av sockersöta vemodiga countryvisor. Gitarren glider i överkant. Stämningen andas allsång och andlighet. Det kan funka att lyssna på en eller två av balladerna, men när det radas efter varandra blir det lite för sliskigt och smörigt. Någon enstaka gång drivs tempot upp men musiken har ändå svårt att lyfta. Andra halvan är bättre, förvisso. I For a dancer tillåts en violin avbyta Browns stämma ett tag. Det blir tjusigt. Stråkarna hittar tillbaka i Before the deluge som är ett härligt avslut. Synd bara att man hunnit bli en smula trött på sången.
 
Bästa låt:
Before the deluge