Jeff Buckley
​

​Grace (1994), 8
Jeff Buckleys första och tragiskt nog sista skiva är som ett darrande asplöv. Hans böljande röst, med falsett och vibrato, är vad som dominerar allt. Och den emotionella energin. Det är närvaro och det är pondus. För att orka lyssna och hänga med krävs rätt sinnesstämning. Infinner den sig kan man njuta av Cohens Hallelujah. Orgeln i efterföljande Lover, you should’ve come over sätter känslan på rätta stället. I Corpus Christi Carol sjungs en mäktig falsett kompat med några enkla gitarrackord: mycket sakralt. Därefter blir det plötsligt hårdrock. Buckley övertygar. Albumets kultstatus beror på både det och hans kommande öde.
 
Bästa låt:
Lilac wine