Kate Bush
|
The Kick Inside (1978), 8
Mitt under punkvågen kommer denna lena, sensuella musik med Kates karisma och liderliga röst. Det är rösten mot bakgrund av de gemytliga melodierna och stämningarna som gör det så fint. Särskilt stort blir det med The man with the child in his eyes, en sån där sagoromantisk ballad. Just efter den kommer Wuthering heights med dess speciella refräng och de smäckra stråkarna och annat näpet. Skivan fortsätter på detta sockersöta sätt med mysiga pianoackord och käcka rytmer. Musikaliskt är det inte alltid fråga om enorm musik, bortsett från Kates röst, men å andra sidan finns inget särskilt att klaga på. Bästa låt: The man with the child in his eye Lionheart (1978), 5 Kanske kom uppföljaren till The Kick Inside lite väl snabbt inpå 10 månader därefter. Lionheart känns inte alls lika mogen, omskakande och bearbetad. Låtarna är varma och fina, och sjunges med tjusig röst. Samtidigt är de anonyma och ganska händelsefattiga. Med tanke på potentialen är materialet förvånansvärt tunt. Inte heller går att finna någon motsvarighet till föregående albums Wuthering heights, även om Bush leker duktigt och elegant med sin unika röst. Singlarna Wow och Hammer horror har lyssnarvärde men bleknar i jämförelse med hennes större prestationer. Bortsett från sången får känslan sökas i de enkla men ömma melodierna och pianoackorden. Bästa låt: In the warm room Never for ever (1980), 7 Efter en dipp med Lionheart hittar Bush tillbaka till ett mer personligt och distinkt uttryck, nu med mer markerade rytmer och böljande melodier. Albumet ramas in av de snygga hittarna Babooshka, Army dreamers och Breathing, men det finns flera pärlor i mitten. Fina Egypt har en härlig atmosfär skapat av någon form av keyboard. Albumet är annars inte utan problem. En del plastig synt förekommer och Bush teatraliska sida kräver sin regissör. Violin finner jag i skrikigaste laget där Bush som annars sjunger med fantastisk utstrålning och elasticitet nu fått för sig att härma en fiol vilket bara blir fult. Bästa låt: Egypt The Dreaming (1982), 6 Nu skapar Bush ett album ännu mer präglat av den markanta rytmiken. Hon slår på stort, och då inte bara på trummorna, utan för albumet anlitar hon minst ett par dussin musiker. Här finns risk således för överlastade arrangemang och osammanhängande flöde. Fast där ligger inte problemet utan snarare att musiken blir aningen uppstyltad; och jag stör mig lite på etnovibbarna. Det är förvisso kul med rytmerna, men ändå vill det sig inte riktigt. Rytmerna ska driva truppen framåt, men det stampas istället duktigt på samma fläck. Soundet? Nja, trots dussinet tekniker är soundet alltför präglat av tidens indränkta ljudbild. Bästa låt: Get out of my house Hounds of love (1985), 7 Med en galopperande rytm skapar inledande Running up that hill (a deal with god) en inbjudande känsla. Det finns något där bakom krönet som lockar. Och den som fortsätter lyssna på Hounds of love kommer inte ha långtråkigt. Bush experimentlusta och känsla för dramatik hindrar detta. Musiken är påfallande rytmisk. Ibland blir rytmiken lite för markerad. Några slag på bastrumman hade kunnat ersättas med några fler touch på cymbalen. Det förekommer en del förbätterliga ljud och soundet är lite burkigt. Hounds of love har många kvaliteter, men framställs ofta som Bush främsta album vilket i högsta grad går att diskutera. Bästa låt: Running up that hill (a deal with god) The Sensual World (1989), 7 Den inledande The sensual world är precis så sensuell som den avser att vara. En ypperlig start följs av mestadels skön stämning och fantastisk sång. En ganska skön folklig ton, som anslås med stråkar och annat, ljuder som en röd tråd. Men de sällsamma tonerna paras också av en del mindre lyckade elektroniska ljud. Kompositionen känns emellanåt lite för tillrättalagd. Soundet lite för fylligt. Lite plingeling här och lite tingeling där på de alldeles för rätta ställena. Mot slutet växer musiken med Never be mine, den fnittriga och lite surrealistiska Rocket's tail och sist den fantastiskt vackra The woman's work. Bästa låt: This woman's work The Red Shoes (1993), 5
Bush har varit borta fyra år från rampljuset. Har denna time out kunnat bidraga till någon kreativ explosion? Nej, hon tycks leva kvar i 80-talet. Åtminstone låter soundet och produktionen som 80-tal. Bush sätt att skriva låtar känns igen men materialet är inte på topp. Dessutom saknar albumet tydlig struktur. Musiken pendlar mellan släta ballader och sprättig calypso. Men jodå, det finns enskildheter som träffar rätt. Kanske det mest överraskande är de tunga gnisslande gitarrerna som effektivt kontrasterar den smäckra violinen i Big stripey lie. Därefter hör vi Why should I love you? – ett lyckat möte mellan Bush och Prince. Bästa låt: Why should I love you? Aerial (2005), 8
Kate Bush har hållit sig undan ett tag, men återkommer nu med ett riktigt tjusigt album. Hon jobbar med mer konstnärliga uttryck och har lyckats producera något av hennes mest stilfulla saker hittills. Aerial är vackert återhållsamt med mycket rymd och andningshål. Här finns också tid att stanna upp eftersom albumet är över 80 minuter långt. Låtarna tillåts sträcka sig ut den tid de behöver och det blir aldrig segt. För avslutande An endless sky of honey behövs över 42 minuter. Den är förvisso uppbyggd av distinkta partier. Fågelsången som dyker upp här och där bidrar till den luftiga känslan. Bästa låt: Joanni Director’s Cut (2011), 7
Kate Bush kör ett originellt grepp: en coverskiva av egna låtar. Låtarna kommer från The Sensual World och The Red Shoes. Stjärnan vill uppenbarligen pröva att stuva om sina gamla låtar i hennes mer aktuella, mer väderbitna framtoning och sound. Bra fungerar det. Det är både kul och trivsamt att lyssna på detta gamla material i ny tappning. Dessutom gillar jag greppet. Soundet var nämligen inte exemplariskt när hon producerade dessa album. Fler artister borde pröva att pryda om gamla arbeten så här. Några av nyproduktionerna blev inte optimala, förvisso. En kunde ha sluppit vissa datorförvrängda röster i Deeper understanding. Bästa låt: This woman’s work 50 Words for Snow (2011), 7
Via mycket långsam och kontemplativ musik hinner lyssnaren sjunka in och begrunda saker värda att begrunda. Oftast hörs inte mycket mer än Bush röst, försiktigt pianopling och lite rytmik. Det är vackert. Den kortaste låten är nästan sju minuter lång, och den längsta det dubbla. Under första halvtimmen, som är tre låtar, byggs ett klimax upp. Hade allt fortsatt så hade albumet varit fantastiskt. Tyvärr följer det svagaste kortet – Wild man – och Bush får ta omtag. Det växer igen, men inte till samma höjder. Efter en märklig låt där 50 (låtsas)ord för snö räknas upp följer en vackert stillsam avslutning. Bästa låt: Misty |
|