The Byrds
|
Mr. Tambourine Man (1965), 9
Flera av The Byrds skivor tröttnar jag aldrig på. De sätts på, gång på gång, år efter år. Musiken fungerar bra både för att verkligen lyssna på och som bakgrund. Välljudet byggs upp av kontrasten mellan basen och en diskant gitarrklang, liksom av de harmoniska melodierna och stämsången. Det låter mustigt och unikt. Hälften av låtarna är covers. Jag gillar Dylans Mr. tambourine man och i synnerhet Chimes of freedom. Några riktigt tjusiga egna låtar är You won’t have to cry, Here without you och The bells of rhymney. Skivan behåller rakt igenom en mjuk stämning utan några väsentliga dippar. Bästa låt: Chimes of freedom Turn! Turn! Turn! (1965), 7 Albumet kom bara ett halvår efter föregångaren och resultatet visar att de kanske hade lite för bråttom. Det börjar bra och The Byrds låter som The Byrds, med dess speciella sound. Men det stämningsfulla, atmosfäriska och samtidigt rappa flöde som kännetecknade såväl föregångaren som senare Byrdsskivor störs här av en rad svackor, sega partier och för stor dos country. I även denna skiva blandas eget material, traditionella folkvisor och Dylan-covers. Jag gillar deras version av Dylans The times they are a-changin men bäst är musiken när gruppen kör några av sina egna låtar såsom The world turns all around here. Bästa låt: Turn! Turn! Turn! Fifth Dimension (1966), 9 Med titellåten 5D (Fifth dimension) sugs man direkt in i Byrds speciella ljudlandskap med rappa gitarrer, skön och mörk bas samt ljuvlig stämsång. En serie utsökta och förföriska låtar radas upp, såsom Wild mountain thyme, Mr. Spaceman, I see you, I come and stand at every door och John Riley. Fifth Dimension flödar mestadels på ett ypperligt sätt men saknar inte fel. Jag störs lite av att den hypnotiska Eight miles high bryts tvärt mot en tam och alldeles för snabb version av Hey Joe. Det finns ytterligare ett par svaga kort i leken men de överskuggar inte skivans glans. Bästa låt: I see you Younger than Yesterday (1967), 8 Samma förtjusande sound, mystik, folk, stämsång och rapphet som tidigare. Albumet rymmer så gott som bara härliga låtar, med början av den fräcka So you want to be a rock 'n' roll star. Möjligen är ett nytt inslag en än tydligare inverkan av den psykedeliska vågen med emellanåt några obegripliga ljud instoppade. En av skivans höjdpunkter är återigen en Dylancover: My Back Pages. Lite synd att låtarna är så korta och att albumet inte ens är halvtimmen lång. Det hade inte varit fel att låta stämsången, harmonierna och gitarriffen få klinga ut lite längre. Det roliga tar slut för fort. Bästa låt: So you want to be a rock 'n' roll star The Notorious Byrd Brothers (1968), 8 The Byrds kan åstadkomma undersköna stämningar och så sker på åtskilliga ställen här. Vi har till exempel pärlorna Goin’ back och Draft morning. Albumet är snudd på ännu mer beslöjande än föregångarna, om detta nu är möjligt. Skivan är brokig, förvisso. Bara den smått fantastiska låten Change is now rymmer i sig en blandning av stilar: psykedeliskt, progressivt och country. Den har också ett ypperligt larmande på gitarren mitt i. Förutom nämnda stilar kan man höra lite kammarpop också. Det här är utan tvekan en suverän skiva utan allvarliga dippar, även om kasten hit och dit kan te sig störande. Bästa låt: Change is now Sweetheart of the Rodeo (1968), 5
The Byrds sadlar om för en helt igenom nittionio procent countryskiva. Etiketten countryrock förstår jag inte, för jag hör knappt någon rock. Man hör och förstår att bitarna är välgjorda men den som inte har öra för genren har heller knappast något att hämta här och borde kanske låta bli att recensera skivan. Visst, två eller tre nummer kan vara underhållande att lyssna till, och om man är på det humöret kan man förslagsvis välja covern av Dylans You ain’t goin nowhere. De fagra melodierna till trots, jag får en dödlig överdos av slajmiga slidegitarrer, struttig tretakttempo, och klibbig smörstämsång. Bästa låt: You ain’t goin nowhere. |
|