Camel
|
Camel (1973), 8
Camel står för en mycket fin, välgjord och tidstypisk symfonirock. Det låter härligt tidigt-70-tals-aktigt. Musiken är vältajmad, harmonisk, rytmiskt och lite mystisk. Som i Mystic Queen. Det är synd att Camel inte kunde hålla sig med en ordentlig sångare med känsla för den detaljen. Camel består av virtuosa musiker, men det gäller inte sången. Därför är det inte så dumt med de ganska långa instrumentella partierna. Varför är det förresten så mycket roligare med den elektroniska klaviaturen under den här perioden jämfört med 5-10 år senare? Avslutande stökiga Arubaluba förstör lite av den harmoniska stämning som skapats av mjuka Curiosity. Bästa låt: Curiosity Mirage (1974), 9 Omslaget till Mirage pryds av en kamel, pyramider, palmer, minareter och lite annat som påminner om orienten. Likaså bidrar musiken vackert till en sådan känsla, fast det egentligen inte handlar om några orientaliska harmonier. Bas, slagverk, gitarr, klaviatur, tvärflöjt, rytm och annat kombineras och koordineras på ett gediget sätt. Stundtals blir det mycket vackert. Man förflyttas långt bort på nåt vis. Ibland blir musiken snäppet för yvig, komplex och krånglig. Bardens/Latimer sjunger inte precis jättevackert. Ändå hade det inte varit fel med lite mer sång. Skivan avslutas med den 13 minuter långa, magiska och rätt och slätt fantastiska Lady fantasy. Bästa låt: Lady fantasy The Snow Goose (1975), 7 Albumet är helt instrumentellt, vilket väl borde vara bra eftersom gruppen saknar bra sångare? Ändå saknas rösterna på något vis. Musiken i The Snow Goose har inspirerats av en bok och är således ett konceptalbum. Konceptalbum brukar vara lite för brokiga i min smak - lite som musikaler - och så är också fallet här. Det flängs för mycket hit och dit i rytmerna och harmonierna. Några låtar tycks vara mer till för berättelsen än för örat. Nåväl: återigen ljuder vacker, väloljad och spännande musik när Camel står för arrangemangen. Särskilt uppskattar jag ett ledtema som återkommer ett par gånger. Bästa låt: Rhayader Moonmadness (1976), 8 Camel känns igen. Det är vackert och sammansvetsat. Moonmadness är sista skivan med den klassiska uppsättningen: Latimer, Bardens, Ward och Ferguson. Soundet är klart och luftigt, men här och där ekar en del onödiga syntetiska klanger. Jag saknar kanske lite av skiten och mystiken från de tidigaste albumen. Camel bjuder friskt på växlingar i tempo och harmoni. Ombytligheten antyds redan i titlar som Chord change och Song within a song. Som förr är det synd att sångarna låter så trötta. De växlar sångare, men allihop låter som zombies. Vilket är synd eftersom musiken i övrigt är så fin och alert. Bästa låt: Song within a song Rain Dances (1977), 7
Rain Dances innebär ett byte av Camels klassiska besättning: bassisten Ferguson ut och Richard Sinclair från Caravan in. Därtill medverkar Mel Collins på saxen. Rain Dances innebär också en förändring mot slätare strukturer, syntigare sound, och jazzigare grooves. Musiken är tjusig och ger många härliga ögonblick att njuta av. Det tjocka syntsoundet är aningen störande och jag efterlyser mer skräp och skrän i ljudlandskapet. Lite mer av energi och intensitet hade inte heller skadat. Som vanligt är det trevligt med deras instrumentella prestationer, vilka inte är få, här bäst exemplifierat med One of these days I’ll get an early night. Bästa låt: One of these days I’ll get an early night Breathless (1978), 6
Det inledande titelspåret ter sig förvånansvärt slätstruket. Det låter nästan religiöst. Man känner mer igen Camel med följande Echoes där ett vackert skimrande ljudlandskap byggs upp. Det förekommer fler onödigt tillrättalagda partier, men även åtskilliga bra. Även om Camel tycks vilja nå nya lyssnare märks fortfarande ambitionen att skapa kreativ, progressiv musik, det hela förvisso i en skirare tappning, ganska mycket präglat av synten. Summer lightning har en skön känsla, bl.a. tack vare Sinclairs varma, artiga röst och ett schyst gitarrsolo framför ett läckert basgroove och smäktande syntridåer. Men nej: hälften gott är inte gott nog. Kollektivet lider av idétorka. Bästa låt: Summer lightning I Can See Your House from Here (1979), 5
Inte särskilt mycket är det som vid det här laget liknar ursprungliga Camel. Inledningslåten påminner mer om ELO än om Camel. Bandet har vid det här laget förvandlats till en ganska ointressant symfonisk jazzsyntrockgrupp. Den symfoniska rocken var för övrigt en genre med nära döden upplevelser under denna period. Även om vissa bitar kan lyssnas på med behållning är andra snudd på gräsligt fula, exempelvis Neon magic med rutten sångprestation. Den följs av Remote Romance med dess förskräckliga synt. Det är bara i avslutande tio minuter långa Ice som jag något sånär får en del vibbar från det forna Camel. Bästa låt: Ice |
|