Caravan
If I could do it all over again, I’d do it all over you (1970), 8
Först hör vi titellåten som har något revymässigt över sig. Sjöng inte Magnus, Brasse och Eva något liknande? Sedan hör vi munter progressiv folklig jazzrock, med uppfriskande rytmer, klanger och harmonier. Viss brokighet får man stå ut med, men det är kul med tempoväxlingarna och de långa instrumentella sessionerna med blås, klaviatur, gitarr, bas och mycket annat. Således elegant musik på ett tidstypiskt vis. Eller var Caravan kanske lite före sin tid? Helt klart bidrar de till att visa färdriktningen för 70-talets blommiga och progressiva sound. Albumets epicentrum är den 14 minuter långa och mestadels instrumentella Can’t be long now. Bästa låt: Can’t be long now In the Land of Grey and Pink (1971), 8
Musiken är skön och lekfull, med väl avvägt inslag av folk och jazz i progressiv ram. Atmosfären har något behagligt lojt över sig. Pye Hastings sjunger lent och fint. De humoristiska inslagen har en poäng i det att ambitionerna avdramatiseras. Fast det hade funkat fint att köra på med den progressiva stilen rakt av. Tankar förs till Genesis. Till skillnad mot Genesis undviks den stökbökiga dramaturgin. Emellertid når inte musiken upp till denna grupps högsta höjder. Man kommer närmast begreppet briljans stundom på b-sidan, en sida som består av en låt nämligen den bortåt 23 minuter långa Nine feet underground. Bästa låt: Nine feet underground Waterloo Lily (1972), 8
Sådan här smått jazzinspirerad progressiv rock kan lätt snurra iväg och bli oharmonisk, så det gäller att hålla den i tyglarna. Dryga 12 minuter långa The love in your eye har lite av sådan yvighet i sig. För det mesta håller Caravans musik ihop fint, emellertid. Instrumentella Nothing at all är ett gott exempel. Efter fem minuter skönt malande med läckra, grooviga basslingor byts skepnaden helt av vackert piano. Strax hörs skön bas igen, fast på annat vis, och sist avslutas låten med diverse roligheter, bl.a. de där basslingorna. Caravan når aldrig skyarna, men det är trivsamt, snyggt och välgjort. Bästa låt: Nothing at all For Girls Who Grow Plump in the Night (1973), 8
Skivan börjar med en drygt nio minuter lång klatschig bit med käcka riff och beats: Memory lain, hugh/headloss. Det är en munter, brokig historia som sätter tonen för hela albumet: symfonisk rock kryddat med några teskedar folk, bluegrass, jazz och kabaré. Arrangemangen är sofistikerade i alla tänkbara dimensioner, nästan i övermått. Det blåser vilt åt alla väderstreck. Mitt i albumet hittar vi The dog, the dog, he’s at it again. Blandar man The Kinks och King Crimson låter det så här. Ett praktexempel på kreativ brittisk konstmusik. Caravan är, som vanligt, kul att lyssna på. En rycks med i svängarna. Bästa låt: The dog, the dog, he’s at it again Cunning Stunts (1975), 6
Första låten känns som världsrekord i smäckerhet, banalt vackert och pråligt. Jag gillar den. Den andas 70-talslycka. Den låter mer som en låt som placeras näst sist i ett album och inte först. Albumet fylls med snygga låtar, fräsch sound och är kanske ett oförtjänt ouppmärksammat sådant. Förvisso blir det upp och ner med kvalitén och hit och dit med flödet. Kanske beror detta på att olika låtmakare gör låtarna. Vad gäller sången så infinner sig en högre känsla när Pye Hastings tar tonen. I detta albums långtradare – 18 minuter The dabsong conshirtoe – upprepas fin allsång från introlåten: en höjdpunkt. Bästa låt: The show of our lives |