The Cardigans
Emmerdale (1994), 6
The Cardigans debuterar med munter pop med stänk av jazz och bossanova och med tydlig inspiration från det tidiga 60-talets melodier och harmonier. Här sparas det inte på musikerglädje. Utöver en standardpoprepertoar med sedvanliga instrument hörs violin, trumpet, trombon, flöjt och fagott. Med alla dessa gobitar kunde man önskat lite mer tuggmotstånd i musiken. Men det är framförallt sången som inte räcker till. Nina Persson sjunger klädsamt lojt och naivt, men rösten är bräcklig och en smula ansträngd. Särskilt de låga tonerna missar att övertyga. Därför skapas känslan att hela arrangemanget är sårbart och tunt fast så inte är fallet. Bästa låt: Rise & Shine Life (1995), 5
Nu krånglar Cardigans på så vis att olika versioner av Life ges ut i olika länder. I vissa icke svenska utgåvor inkluderas några snygga dängor från Emmerdale, exempelvis söta och rappa Rise & Shine. Men eftersom jag ser detta som dubbel bokföring recenserar jag hellre den svenska. Hur är det med den? Ja, tyvärr saknar den något som liknar just Rise & Shine. Man hör rätt mycket av samma slags melodier och arrangemang som i debuten men utan något ess. Allt avslutas med en över 10 minuter lång uppstyltad psykedelisk historia, Closing time, som också inkluderar ett långt meningslöst avbrott. Bästa låt: Travelling with Charley First Band on the Moon (1996), 6
The Cardigans skruvar upp popsnärtigheten ett varv. Detta inte utan att en del jazziga, bossanovatakter anas där bakom. Nu börjar också Persson låta lite tryggare med sin röst, även i de lägre tonerna och viskande lägena. Det behövs för att matcha Peter Svenssons kreativa arrangemang. Albumet innehåller hittar och Lovefool är den mest självklara av dem: en glittrande discokula. Det är kul att hitta en cover av Black Sabbaths Iron man och den framträder helt rätt som om det vore Cardigans som gjort den. Gruppen gör saker bra, men det behövs mer riv för att det ska bli ännu bättre. Bästa låt: Lovefool Gran Turismo (1998), 7
Cardigans tar ett kliv bort från det sockersöta, bossanovaaktiga soundet. Gärna det. Starten med Paralyzed är läcker och ger en på samma gång loj och tung känsla. Det intima soundet fyller Nina Persson föredömligt med sin fogliga sång. Musiken är frän med tillbakalutad nerv. Persson bidrar starkt till denna känsla. Skivan är inte vattentät: några nummer i mitten ligger påtagligt efter i intensitet och kvalitet. Man skakas loss igen när Cardigansklassikern My favourite game river igång med sitt betecknande riff. Kanske fångas jag ännu mer av den softa men samtidigt energiska Junk of the hearts där Persson känns oerhört nära. Bästa låt: Junk of the hearts Long Gone Before Daylight (2003), 8 Albumet inleds med den stilla, långsamma och mycket gracila och ypperliga Communication. I långa stycken fortsätter skivan på så vis: stilla, långsamt och gracilt. Det är fint och Persson sjunger som vanligt exemplariskt och bidrar till en rysligt närvarande känsla. Arrangemangen är välgjorda, fylliga och sensibla. Soundet nästan för fläckfritt. Trots den långsamma och lågmälda framtoningen förekommer ganska mycket spännande och vältajmade detaljer och skiftningar i låtarna. Ett nummer har det lilla extra: For what it's worth. Låten har den där tyglat otyglade känslan och innehåller både ett briljant gitarrspel i mitten och en fullkomligt lysande ylande Persson mot slutet. Bästa låt: For what it's worth Super Extra Gravity (2005), 7 Till viss del påminner Super Extra Gravity om lugnet och stämningen på Long Gone Before Daylight, men mycket har ändrats. Soundet är skramligare och albumet rymmer lite tajtare låtar, varav ett par är ganska tunga. Musiken är ganska spretig och pendlar fram och tillbaka i både stämningar och tempo. Trots att albumet innehåller fler låtar med fart händer det ofta att jag tycker det går lite för trögt, vilket tyder på att jag inte är riktigt lika förtrollad av musiken. I need some fine wine and you, you need to be nicer är en snygg popdänga med ännu snyggare titel. Bästa låt: I need some fine wine and you, you need to be nicer |