Chicago

Chicago Transit Authority (1969), 7
Anspråksfullt är det att debutera med dubbel-LP. Mycket påminner om Blood, Sweat & Tears: en livfull storbandsjazzrock med rikt inslag av soul, energi och mankraft. Melodi, harmoni, tempo och rytmik ändras flitigt. Rätt tidigt hörs den utomordentligt ljuva Beginnings med Robert Lamms engagerande och positiva röst och hela tiden glädjealstrande blås och gitarrkomp och det närmast sambahurtiga utdragna avslutet. En annan singelhit, Questions 67 and 68, övertygar mindre. Blåset blir stelt och onödigt pompöst. Melodin har sämre sugande förmåga. Albumet varierar. Vad är t.ex. poängen med Free form guitar; ett sju minuters gitarroväsen? Det kunde ha räckt med vanlig LP.
 
Bästa låt:
Beginnings

Chicago II (1970), 6
Även tvåan är ett dubbel-album. Det är ett innehållsrikt alster, på flera sätt, med levande rytmik, skiftande harmonier och många instrumentella partier. Jag gillar blåset, för det mesta. Emellanåt blir det en smula stötigt. Det växlas frekvent mellan musikal, karneval, soulfunk och progressiv symfonisk jazzrock.  Brokigheten hänger delvis ihop med förekomsten av flera sammanflätade kortlåtar. Minst gillar jag när det låter som musikal. Mest gillar jag kreativiteten. Peter Cetera imponerar mer på basen än sången. Bandet har utvecklats till en ganska originell pjäs på spelplanen, men att tjutandet ska hålla på en bit över timmen är kanske inte en fördel.
 
Bästa låt:
25 to 6 or 4