The Clash
London Calling (1979), 9
Ruffigt, riffigt, energiskt, taktfast och pulserande. Den gapiga punken lurar i bakgrunden, men har fått ge vika för sofistikerad musik av allehanda influenser: jazz, blues och kabaré. Rå uppkäftighet finns där fast på ett mognare vis, med känsla och finess. Låtarna är välgjorda, händelserika och skickligt arrangerade. Mycket blås och piggt tempo. Rytmiken är stundtals förträfflig, såsom i Spanish bombs och The Guns of Brixton, och så inte minst tack vare vältajmad sång. Trots att London Calling är en dubbel-LP och över timmen lång hålls ångan oupphörligt uppe, en bedrift i sig. Låtarna kuggar förträffligt i varandra helt utan dippar. Bästa låt: Spanish bombs Sandinista (1980), 3
Nu måste Clash ha fått något av en hybris. Man har slagit sig in på massproduktionens felsteg: en trippel-LP med 36 låtar. Självfallet ofrånkomligt blir minst dussinet låtar dussinlåtar om ens det, och det hade helt klart räckt att bara publicera ett dussin låtar. Less is more vore formeln för ett sammantaget sammanhållet tajt album. Således pendlas det mellan beundransvärda nummer som The magnificent seven, Somebody got murdered och If music could talk till calypso, gospel och annat skräp. Pärlorna försvinner givetvis i mängden. Det känns som en rätt dum strategi att kompensera idétorka med mer av samma vara. Självskadebeteende? Bästa låt: The magnificent seven Combat Rock (1982), 5
Clash återgår till en rakare och någorlunda fungerande punkrock. Blås hörs det nästan inget av. Synd! I ambienta och tjusiga Sean Flynn uppenbaras en sax. Exemplariskt riff finns i Should I stay or should I go, men jag gillar mer albumets andra storhit: Rock the casbah. Fin rytmik rakt igenom Combat Rock, är det, inte minst i detta albums funkexemplar: Overpowered by funk. Dessutom finns det rikligt med finesser insprängda här och där såsom toalettrengöringsreklam i en låt som för övrigt handlar om krig. Det är bra att skivan är en enkel-LP och inte trippel. Likväl inkluderas en del halvdant. Bästa låt: Rock the casbah |