Cloud Nothings
​

Attack on Memory (2012), 5
Albumet har en megalåt: Wasted days. Den drivs successivt mot ett rytande crescendo. Ett monotont basriff visar vägen. Här får sångaren och gitarristen (och gruppens upphovsman) Dylan Baldi visa att han kan både skrika och glänsa på gitarren. För övrigt en snyggt arrangerad låtkonstruktion. Utöver detta är jag inte alls lika imponerad. Gruppen lirar relativt bra ihop men vad som stör är att Baldi mestadels låter som en målbrottspojke som försöker verka arg och världsvan. Det är emellertid många register mellan rytandet och lugn sång han behöver bli större på, men om övandet ska vara meningsfullt krävs också lite resonansbotten.

Bästa låt:
Wasted days
​