Cocteau Twins
|
Garlands (1982), 5
Spöken. Det är vad som tänks på när albumet sätts på. Det är ett spökligt sound, nämligen. Metalliska gitarrer skär sig oskönt i örat. Det är inte meningen att en ska trivas, uppenbarligen, men det är nog meningen att något ska fascinera. Referenserna är övertydliga: det är Joy Division och allt som kom strax därefter. Således lite sisådär med originaliteten. När allt kommer omkring finns det också andra grupper av denna tid som fascinerar mera när det gäller den svarta postpunkens konst. Något fascinerar dock, och det är soundet. Här laboreras det med det, men det har inte satt sig. Bästa låt: Garlands Head Over Heals (1983), 6
Cocteau Twins utvecklar sitt märkligt sprakande, svajande och melankoliska ljudlandskap. Här och där klingar tonerna som de ska. Sugar hiccup har en härlig upplyftande melodi och en behaglig vågig rytm. Helt överens med den på samma gång indränkta som skramliga ljudbilden är jag inte. Något skaver. Den klaustrofobiska känslan hotar, och jag är inte säker på att det riktigt är meningen, förutom i Glass candle grenades där ett hispigt, hiskeligt, skärande smärre ljudinferno uppstår. Den sprakande energin övergår emellanåt till hysteri. Jag får en bild av en fanatisk zombie i huvudet, vilket i och för sig låter som en omöjlighet. Bästa låt: Glass candle grenades Treasure (1984), 7
Alla lyssnare måste häpna över Cocteau Twins säregna klanger och drömmande musik. Det är fagra melodier och harmonier som spelas upp i Treasure, men det är särskilt det svulstiga, beslöjande soundet som gör att man hajar till. Det mycket speciella soundet kräver viss välvilja för att helt uppskattas. Det finns någon form av ekande ihålighet i den annars så atmosfäriska ljudbilden, vilket stör lite. En annan slående sak är den nästan kvittrande sopranen i Elizabeth Fraser. Hennes röst, sång och säreget trallande passar soundet mer än väl. Ja, utan hennes värmande stämma skulle nog det hela bli alltför isande metalliskt. Bästa låt: Lorelei Victorialand (1986), 5
Cocteau Twins är närmast synonymt med drömskt ljudlandskap. Mer avskalat än tidigare är detta album. Förklaringen är avsaknad av rytmsektion. Vid något enstaka tillfälle hörs någon tabla men i stort sett är det bara Frasers ljusa röst som ljuder kontrasterande mot den metalliska gitarren och en massa ekon. Det är tjusigt och ambient, förvisso. Vid vissa mörka tillfällen passar denna smått sakrala musik. Av allt detta avskalade och nakna uppstår lätt, emellertid, en viss tomhetskänsla. Den kliniska känslan tycks oundviklig. Victorialand skulle kunna vara något för det meditativa humöret, men det finns många alternativ som i så fall behagar mer. Bästa låt: Oomingmak Blue Bell Knoll (1988), 6
Musiken är vacker och jämfört med föregående album händer mer: här tillåts återigen rytmik, tack och lov. Det iskristallklara soundet är ju ett kännetecken. Det funkar fint även om bandet nästlar in sig lite för mycket i ett syntetiskt sound. Det gör att den så fina beslöjande atmosfären inte når det djup som hade varit möjligt. Albumet rymmer annars många fina melodier, harmonier och stämningar; exempelvis i A kissed out red floatboat och förstås singeln Carolyn’s fingers. I den senare uppnår Fraser en alldeles särskild nivå av fjäderlätt och samtidigt distinkt sopransång, detta med härligt rullande r på värsta skotskan. Bästa låt: Carolyn’s fingers Heaven or Las Vegas (1990), 8
Suggestiva, ekande staccatorytmer i inledande Cherry-coloured funk pumpar igång detta drömlandskap. Det man omedelbart frågar sig är om man sover eller är vaken eller hypnotiserar. Helt oavsett känns albumet som en saga med en sagolik blandning av svart och vitt, varmt och kallt, berg och dalgångar, yin and yang, kropp och själ. Riktigt vackra är hittarna Iceblink Luck och Heaven or Las Vegas men det finns fler mäktiga nummer. Soundet vore kanske inte lika optimerat om det inte vore för Frasers slingriga och smidiga sång. Ett utmärkt album ska avslutas mäktigt, vilket det gör med Frou-frou foxes in midsummer fires. Bästa låt: Frou-frou foxes in midsummer fires |
|