Leonard Cohen
|
Songs of Leonard Cohen (1967), 9
Cohens remarkabla debutalbum har en oerhört fin, mörk och vemodig atmosfär. Cohen sjunger sina poem lojt, finstämt och allvarsamt. Ungefär så som han ser ut på bilden på omslaget. Det är en man en bit över de trettio som syns där och det hörs att mannen samlat på sig några erfarenheter i livet. Bakom hans trivsamma böljande gitarrspel dyker det upp lite allt möjligt. Bland flera ädelstenar är Sister of Mercy diamanten: jag gillar den eleganta, vemodiga, nästan muntra sången mot den knasiga bakgrunden av karuselljud och annat. I So long Marianne blir det värsta folkfesten, med fiol och mandolin. Bästa låt: Sisters of Mercy Songs from A Room (1969), 7
Vemodigt, avskalat och dämpat är albumet. Trummorna har lagts undan till förmån för mungigan. Alla de lustiga arrangemangen från den märkliga debuten är som bortblåsta. Songs From A Room utspelar sig i ett rum med gråa dystra väggar och inga tavlor. Det är alltså inte det roligaste albumet att lyssna på. Det är fint och stilrent, men det krävs en speciell sorts meditativ sinnesstämning för att kunna bibehålla intresset från början till slut. I The Partisan fungerar minimalismens formel perfekt. Här blir det ödsliga vackert, och man kan njuta av varje ton, framför allt den droppande basen och sorgsna damkören. Bästa låt: The Partisan (Emmanuel d'Astier de la Vigerie and Anna Marly) Songs of Love and Hate (1971), 9
Albumets titel skvallrar om en resa mellan hopp och förtvivlan. Denna kontrast ska prägla allt som låter här. Efter en avgrundsdyster start med Avalanche fortsätter resan med Last year’s man, en smygare som gradvis ökar trivseln. En sugs sedan med i Cohens förföriskt luriga värld med Dress rehearsal rag – inga slagverk behövs när Cohen spelar gitarr som han gör här – och innan det är dags för b-sidan har en förlorat sig helt i hans besatta sång i Diamonds in the mine. Det fortsätter pendlas skickligt mellan ljust och mörkt. Kontrasten fulländas av tjusiga stråk- och blåsarrangemang och den lallande damkören. Bästa låt: Dress rehearsal rag New Skin for the Old Ceremony (1974), 7
Albumet rymmer fina, ganska melankoliska och avskalade bitar. Musiken är lite sömning på sina håll, Cohen låter ibland som en trött farbror som han ännu inte är. Kanske är det bra att han har kören med sig. Jag gillar Chelsea hotel #2, en sorgsen, men fin bit. I musiken förekommer en del percussion, vilket skapar stämning. Annat kul som förekommer är harpa, trombon och banjo. Avslutningspartiet är starkt. Först hörs ljuva Who by fire, sedan Take this longing som upprätthåller stämningen med Cohens enkla men särpräglade plock på gitarren och sist hörs Leaving green sleeves som just har ett Greensleeves-tema. Bästa låt: Who by fire Death of A Ladies’ Man (1977), 8
Här satsas det på smäckra vokala arrangemang och Phil Spector-sound. Körer i bakgrunden i ungefär varje låt. Det blir tjusigt, pampigt, förtrollande. I Paper thin hotel är det kören som får en att segla lätt på molnen. Förutom allt vackra är Death of A Ladies’ Man samtidigt en samling ganska tokiga låtar, med rötter till dixieland och honkytonk och vad vet jag. Hela skivan har en lågmäld småbisarr stämning som är hyfsat oemotståndlig. Cohens släpiga röst parat med körerna, och det fantasieggande soundet, ordnar denna känsla. Mitt i b-sidan släpps det loss lite mer. Sist hörs den ödesmättade sömniga titellåten. Bästa låt: Paper thin hotel |