Coldplay

Parachutes (2000), 4
Coldplay debuterar med en utpräglad hit-skiva med singlarna Shiver, Trouble, Yellow och Don’t Panic. Det är bara den förstnämnda som fångar intresset. Jag hajar till av gruppens polerade sound med tråkas ut av denna slags uttjatade brittiska indiepop. Jag saknar dessutom paraply och dränks av sockersöta tårar som regnar ner från himmelen. Sångaren Chris Martin prövar ens tålamod genom sin benägenhet att i var och vartannat ord glida upp i falsett. Parallellen till Jeff Buckley och Thom Yorke övertygar icke. Albumet slog, vilket går att förstå, men det är inte mycket om ens något som hamnar i kategorin tidlöst. Gäsp.

Bästa låt:
Shiver

A Rush of Blood to the Head (2002), 7
Skivan är väl sammanhållen med en obruten serie av fagra poplåtar. Musiken är fyllig, smäcker, välgjord och symmetrisk och det är sällsynt med svaga partier. Jag gillar de repetitiva inslagen på både gitarr och klaviatur. Vad är felet? Problemet är att musiken ter sig lite för välfriserad och snäll, varför den också blir något ospännande och emellanåt lite seg. Musiken gör sig bra som bakgrund i alla möjliga sammanhang om man inte är ute efter röj. Till lägerelden torde den vara perfekt. Ingen kan bli arg på den. Men här finns ingen dissonans och den håller inte för intensiv lyssning. 

Bästa låt:
Clocks

Viva la Vida or Death and All His Friends (2008), 7
Albumet består av idel snygga och välarrangerade låtar med ett utmärkt fylligt och lite ekande sound. Producenten och legendaren Brian Eno har förmodligen haft ett och annat och lite till att bidra med. Samtliga låtar är sköna, medryckande och innehåller roliga detaljer. Det blir sällan trist även om jag störs av arenarockanpassningen och den kliniska känslan. Mer smuts tack! En kul detalj är att några låtar totalt byter skepnad mitt i, såsom 42 och Yes. Yesföljs upp av två hits: Viva la Vida och Violet Hill. Den sistnämnda har ett exceptionellt sug och driv och utgör skivans absoluta höjdpunkt. 

Bästa låt:
Violet Hill