Phil Collins

Face Value (1981), 8
Collins bjuder till stora delar på en annan, lite jazzigare, sida av sig själv jämfört med Genesis. Musiken är lekfull, stämningsfull och stundtals riktigt vacker som i The roof is leaking. Slagverkaren Collins låter emellanåt sina talanger och hugskott flöda fritt som i den instrumentella Droned. Skivan är välgjord och välljudande. Den rika förekomsten av blås som trombon, trumpet och sax skapar skön klubbkänsla och bidrar till en fin komposition av intimitet och uppsluppenhet. Musiken är genuin och nyfiken. Möjligen blir poppen något fånig och tunn på sina håll. Superhiten In the air tonight känns kanske inte så magisk längre. 

Bästa låt:
The roof is leaking

Hello, I Must Be Going (1982), 5
Den här skivan lever inte upp till föregångaren. Hello, I Must Be Going är som bäst i de jazzpoppiga partierna som I cannot beleive it's true och den instrumentella The west side. Men det borde ha varit mer av den varan. Skivan börjar blekt och segt med I don't care anymore, och därefter varvas bra och dåliga låtar om varandra. På sina håll blir Collins väl tunn, glättig, plastig och ointressant. Det ska förvisso sägas att skivan innehåller flera trevliga partier. Ett sådant parti är låten Don't let him steal your heart away som är en av Collins finaste ballader.

Bästa låt: 
Don't let him steal your heart away

No Jacket Required (1985), 6
Inledningslåten och hitten Sussudio är rapp, tight och skojig än idag Jag gillar groovet och det sköna blåsarrangemanget. Musiken rycker sen fram i varierat tempo och varierad kvalitet. Ibland gränsar Collins pop åt det alltför lättsmälta och tillrättalagda, och ibland dryper det om balladerna så att tankarna förs till Ålandsbåten. En känsla av rastlöshet infinner sig så småningom, men det tar sig mot slutet med fagra Inside out som följs av ett skönt rytmiskt och ståtligt nummer i form av Take me home. Musiken är välgjord och stundtals riktigt bra. Men det lyfter aldrig till skyarna och 80-talssoundet irriterar ibland. 

Bästa låt:
Sussudio