John Coltrane
​

My Favorite Things (1961), 8
My favorite things inleder My Favorite Things: ett över 13 minuter långt glädjerus. Det går inte att inte förtrollas av dess smidiga, rytmiska groove. Kropp och själ inrättar sig fogligt och stadigt till dess gung. En flyter med i de jämna vågorna och lyssnar på Coltranes mysiga blås på sopransaxen och annat fint pianopling. Musiken fortsätter med denna känsla över Cole Porters Ev’ry Time we say goodbye. Sedan följer sidbyte och en förhållandevis stojig upptempoversion av klassikern Summertime – den lena nattsuddkänslan är bortblåst men det får gå. Sist stoppas ett annat ypperligt Gershwinnummer i form av But not for me.
 
Bästa låt
My favorite things

Duke Ellington & John Coltrane (1963), 7
Att para ihop Ellington och Coltrane låter som att det skulle kunna bli något. Det blir det särskilt i inledande In a sentimental mood – Ellingtons klassiska bit. Här i en kvällsmysig version i lugn takt. Harmonin försvinner sedan abrupt för en stökig bebop med Take the Coltrane. Stjärnduon måste förstås visa vad de har i sin varierade repertoar, men för min del hade de kunnat fortsätta i samma lunk. Följande Big Nick är mer tyglad och har en ganska skojig blåshook med sopransaxen och en alert rytmik. Nästa pärla att vänta på är Billy Strayhorns fina My little brown book.
 
Bästa låt:
In a sentimental mood

Coltrane’s Sound (1964), 7
Utgiven 1964 men inspelad fyra år tidigare. Jazz har värme, men det är också en sådan jazz som bitvis irrar sig iväg till smärre yrväder. Liberia är en sådan bit och Satellite ännu mer. Det är inte dessa som lyser starkast på stjärnhimlen utan där har vi en del andra saker. Här finns fina Body and soul, som ju hört många tagningar över åren men Coltrane’s version är inte dum. Här finns någon, dvs McCoy Tyner, som gör bra saker på klaviaturen också. Höjdnumret är Equinox, en kontemplativ sak med soft groove som påminner en del om My favorite things.
 
Bästa låt:
Equionox

A Love Supreme (1965), 7
Egenskapen att vara soft och intensiv på samma gång har detta album, som består av fyra versioner av A Love Supreme. Till förfogande finns sax, slagverk, piano och bas. Sakta men säkert rör sig alltet mot mer intensitet och nerv, mot någon slags explosion, eller snarare implosion. Lugnar sig gör det när ett dämpat solo på basen får avsluta tredje spåret. Skön kontemplativ atmosfär blir det under den fjärde och avslutande delen. Coltrane skruvar ned intensiteten på sin sax och där bakom hörs en del fantasieggande susningar från övriga instrument. Det är albumets mest stämningsfulla parti och ett utmärkt avslut.
 
Bästa låt:
A love supreme, Pt IV – Psalm