Cream

Fresh Cream (1966), 7
Cream gör hövlig entré till musikhistorien och inleder med esset I feel free: en fräck nästan mystisk låt med skönt driv, läcker falsettsång och Claptons följsamma elgitarr. Efter den triumferande starten växlar kvalitén. I bästa stunderna får Cream till sköna melodier till effektiv rytmik och ett drömmande, virvlande, svärmande sound. I’m so glad, ​en cover av Skip James, är en härlig låt, på samma gång munter och mörk. Det händer att musiken blir svulstig och mest ett övermått av allt, som munspelshysterin i Rollin’ and Tumblin’. Sist hör vi ett oändligt trumsolo som är skickligt men just inte ger något.

Bästa låt:
I feel free

Disraeli Gears (1967), 8
Eric Clapton glänser med sin gitarr till snygga melodier, kreativa arrangemang och explosiv rytmikackompanjemang. Något jag gillar med denna tunga psykedeliska blues är den snygga sången, där alla tre gruppmedlemmar bidrar - ibland samtidigt. Framförallt ska sångaren Jack Bruce ha cred för skön psykedelisk röst och sång. We're going wrong är ljuvlig i det avseendet. Skivan innehåller  toppnummer såsom Strange brew och Dance the night away men också någon dipp som tramsiga Blue condition. Gränsen är hårfin mellan fågel och fisk inom den psykedeliska genren. De rena bluesnumren känns en smula tjatiga, men detta kompenseras väl av det rejäla trycket.

Bästa låt:
Dance the night away

Wheels of Fire (1968), 7
​Albumet är utgivet som två alster, ett studioalbum och en live-skiva. Jag kommenterar här bara den förra. Ett par färgstarka nummer tillika rejält tunga blueslåtar är Sitting on the top of the world och Politician; den förra en cover från förr. En annan bit jag gillar är As you said som har några omöjligt sköna stråkar av både den burriga och mer finstämda arten. Rakt igenom skivan rycks man med av tunga, ettriga trummor och vassa wah-wah gitarrer.  Det är mysigt med det grötiga, tajta, nästan jazziga soundet. Visserligen saknas ett guldkorn att längta till, men albumet är hyggligt sammanhållet.
 
Bästa låt:
As you said