The Cure
|
Three Imaginary Boys (1979), 7
Med ett mycket avskalat sound käftar Cure loss. Det är punk fast ändå inte. Alltför lågmält, dammigt och lojt för att kunna klassas i den genren. Och därför mer spännande. Det är förvisso inte så mycket musik för världen. Men de enkla tonerna skapar viss dramaturgi. Första låten 10:15 Saturday night är riktigt lurig, inte minst det naket läskiga gitarr-outrot. Albumet fortsätter sedan med charmant tafatta låtar. ”So what” tjoar Robert Smith med en känsla av att det här ska vi inte ta för seriöst. Men jag tror det är precis så det är meningen att vi ska ta det. Bästa låt: 10:15 Saturday night Seventeen Seconds (1980), 8
Musiken smyger sig på en, dunkelt, gruvande och hotande, med ytterst enkla fast häpnadsväckande effektiva slingor. En gråsvart atmosfär skapas. Punkens rättframhet och enkelhet omvandlas till något annat. Det är en liknande formel, men vi slipper det fåniga gapet. Allt låter naket, nedtonat, lågmält, vemodigt. Det är snudd på obegripligt att det kan låta bra och att man njuter av glädjelösheten. För det är inget som går i dur här. Mot slutet och med At night blir det riktigt nedstämt och slottskällardystert. Här finns inget hopp för framtiden. ”Less is more” är formeln som Cure tillämpar, förverkligar, och lyckas med. Bästa låt: A forest Faith (1981), 8
Det är mycket här som påminner om Joy Division, musiken är lika grå, fast bättre. The Cure har skapat ett fylligare sound och låter mindre amatörmässig än Joy Division. Det gäller inte minst Robert Smiths gälla sång. Musiken är repetitiv och minimalistisk. Och samtidigt kompromisslös. Den drivs fram av markerad, tung bas. I mitten med All cats are gray och The Funeral party blir det som allra gråast - och det är vackert. Den dystra musiken är på något sätt storslagen i sin enkelhet, om än snudd på enahanda. Kanske saknas ett klimax att se fram emot. Eller kanske inte. Bästa låt: All cats are gray Pornography (1982), 9 "It doesn't matter if we all die" är det första som sjungs, vilket på ett utmärkt vis anlägger en gastkramande ton. Musiken är monoton och suggestiv. Basgångarna ettriga och vackert dystra. Gitarrerna skramlar spöklikt i bakgrunden. Smith sjunger med stor smärta och frenesi. Ibland blir musiken ytterst naken och enkel, som i Siamese twins, men just därför paradoxalt nog oerhört tung. Klimax nås av exemplariska A strange day där gitarrerna är alldeles lysande mot den monotona rytmen. The Cure drar i Pornography dystopin till sin spets. Med titellåten Pornography skapas en minst sagt mäktig avslutning. Mot domedagen känns det som. Bästa låt: A strange day The Top (1984), 6 Med Pornography sökte sig The Cure till det allra innersta djupet av mörkret. Man får därför förstå behovet att utforska nya landskap. Två år senare hör vi ett öppnare, brokigare och mer experimentellt uttryck, med viss svärta och Smiths klagan bibehållet. Inslag av flamenco skapar drama. Andra hugskott är inte alltid till godo. Bökiga Dressing up och Bananafishbones glömmer vi snabbt bort. Soundet känns plastigt och burkigt, kanske för mycket reverb. Vi hittar också intressantare saker, mer något för Cures kommande progression. Framför allt i Wailing wall finns fröet till en spännande ny typ av tung, suggestiv och monoton postpunkrock. Bästa låt: Wailing wall The Head on the Door (1985), 6 Jag förvånas över den positiva kritiken den här skivan allt som oftast får. Visst, Cure visar på en större variationsrikedom. Visst, albumet gnistrar till på flera ställen. Close to me har mysig rytm och jag gillar flera av de mer muntra och spänstiga gitarrnumren. Några låtar är ganska anonyma, emellertid. Därtill är skivan osammanhängande. Det är t.ex. konstigt att kistbärarsega Kyoto song placeras direkt efter inledande snärtiga Inbetween days. Cure försöker finna en stig på väg bort ifrån Joy Division-dystopin som ska leda till ett tyngre, svulstigare och rockigare uttryck. De har något på spåret men behöver söka lite till. Bästa låt: Push Kiss Me, Kiss Me, Kiss Me (1987), 8 Kiss Me, Kiss Me, Kiss Me inleds stämningsfullt, rivigt och dystert med The kiss. Till stora delar fortsätter musiken just så. Smiths sårbara, nasala och skärande röst passar perfekt den för det mesta nattsvarta tonen. Det finns några låtar som bryter av dystopin, med lite ljusare harmonier. De behövs. En kritisk punkt rör emellertid de ständiga kasten mellan låtarna i tempo och klang. Inte desto mindre är det hög kvalitet rakt igenom, och rikligt med eggande instrumentella partier i låtarna. Nästan alla låtar är intressanta och originella på sitt vis; ett bra betyg för en över 70 minuter lång skiva. Bästa låt: How beautiful you are? Disintegration (1989), 10 Disintegration är mastig, mäktig, mörk. Låtarna griper tag i varandra på ett fulländat vis, från början till slut. Låtarnas intron är ofta kring 2 minuter, vilket bidrar till en sugande, repetitiv, och luftig känsla. Musiken tillåts ta tid utan att bli långtråkig. Mot slutet hör vi Disintegration; albumets klimax. Och därmed skulle musiken ha kunnat tystna, men den fortsätter; avskalat och ljuvligt med Homesick. Musiken flödar stilla fram med ett jättelångt intro där en enslig violin ackompanjeras av vackert pianospel. Strax växer musiken och Smiths plågade röst tar vid innan låten avslutas med naken violin. Avslutningen med Untitled fulländar skivan. Bästa låt: Disintegration Wish (1992), 9 Här finns inget nytt. The Cure låter som The Cure: atmosfäriskt, melankoliskt, svart, förtvivlat, explosivt. Och det finns exempel på det mer poppiga och lättsamma Cure, bäst exemplifierat med Friday I'm in love. Att Cure inte förvånar gör inget, eftersom det låter så bra som det gör. Wish påminner om Kiss Me, Kiss Me, Kiss Me på så vis att musiken är heterogen i både tempo och harmoni, men Wish lyckas fånga in variationerna i ett mer sammanhängande flöde. Det tyngsta numret sparas till slutet. End är en tung, aggressiv och dynamisk låt som mycket värdigt avslutar detta exemplariska album. Bästa låt: From the edge of the deep green sea Wild Mood Swings (1996), 6
Fyra år har passerat. Delvis ny besättning har rekryterats. Resultatet är ett skramligare och hispigare sound. Ett par intensiva låtar inleder. Först ut är Want och den har karaktär och djup. Club America är den andra och den avfyrar en del sköna elektriska pilar. Därefter följer en trio klart tröttare nummer, där fantasin tryter. Med några undantag har albumets nummer svårt att ta tag i en så där drabbande som en är bortskämd med när det gäller Cure. Var är tyngden från förr? Ett par, förutom nämnda låtar, som bör lyftas är Numb med dess smäktande stråkar och avslutande Bare. Bästa låt: Club America Bloodflowers (2000), 7
Bloodflowers är långsam, finstämd, melankolisk och något skramlig. Smith är lika långt nere i den svarta dystopin som han brukar. Rösten övertygar, i synnerhet i slutet av långa Watching me fall där en vacker desperation eskalerar. Andra stunder hörs en dovare form av bräcklighet. Mycket i albumet - kanske särskilt tjusigt vemodiga The last day of summer - låter som ett genomsnitt av precis allt vad The Cure är och har varit: tung bas, ekande gitarrer, monotoni, smäcker keyboard. Således prövas inga nya grepp, och det allra högsta höjderna nås inte. Men Bloodflowers är ett i raden av solida Cure-album. Bästa låt: Where the birds always sing The Cure (2004), 6
Det suger bra med tungt groove i Labyrinth även om jag tycker det mer hör hemma decenniet tidigare, vilket förvisso kanske är en ovidkommande kommentar. Suget fortsätter men efter ett tag kommer poppiga The end of the world och då bottnar det inte riktigt. Detta är kanske ett generellt fel. The Cure visar upp god intensitet men det är som att tyngden inte riktigt känns ända in i bergmärgen. Ändå klarar gruppen, med Robert Smith i spetsen, av ålderdomen bättre än de flesta grupper som lirat över 25 år. Det är troligen bra att det går 4 år mellan albumen. Bästa låt: Before three 4:13 Dream (2008), 5
Visst finns här några låtar värda att uppmärksamma. Inledande Underneath the stars är en förhållandevis mäktig, tung, smäcker och vemodig Cure-ballad. The perfect boy och This. Here and Now. With You är rätt tajta. The Scream har skön intensitet. Här och där några sköna riff. Musiken känns annars krampaktig, yvig och skramlig; ett mindre lyckat försök att återuppliva beprövade tricks. Cure gör vad Cure förväntas göra, vad de kan göra, vad som tidigare funkat. Fast nu med brist på fantasi, djup och intimitet. Ett par låtar är riktiga lågvattenmärken: Freakshow och The real snow white. Nej: roligare kan man ha. Bästa låt: Underneath the stars |
|