Chris De Burgh

Far Beyond These Castle Walls (1975), 5
Här blir det prov på irländsk visfolk, country, allsång, smörsång och gullig tradjazz. Det blir ömsom geggigt och ömsom fjompigt; men också smäckert och fint. Visorna har fina melodier och sjungs vackert, men det blir på sina håll väl sockersött och man tror att man är i en kyrka. Därför blir det befriande och skojfriskt med Sin city: "once you are in, you never get out... in sin city, yeah". Var det härifrån måntro som Eagles hittade inspiration till Hotel California? Nähe, kanske inte. Nja, det är ingen stor musik som det förses med här, men på sina håll småtrevligt. 
 
Bästa låt:
New moon

Spanish Train and Other Stories (1975), 6
Visst, De Burgh är en smörsångare, men inte bara i ordets negativa bemärkelse. Han har tvivelsutan en unik och smäcker röst och här visar han även prov på skickligt låtskrivande och komponerande. Lyssnaren serveras ett smörgåsbord av låtar/visor med ett stort mått humor, såsom i pikanta och jazziga Patricia the stripper. Tankarna förs till Edith Piaff, Ernst Rolf, Simon & Garfunkel och även Tom Waits (det är inte rösten jag tänker på). Albumet är mysigt och småskojigt att lyssna på. En och annan låt är tradig, men stundtals blir det stämningsfyllt med stråkar och blås bakom De Burghs gracila stämma. 

Bästa låt:
Patricia the stripper