Deep Purple
​

Deep Purple in Rock (1970), 8
Ett galet intro inleder detta pulserande album. Med befriat skärande gitarrer och högtidlig orgel i Speed king visas hög nivå konstnärskap. Albumets klimax kommer en stund senare: över tio minuter långa Child in time.  Den är ett stycke musikhistoria, med Ian Gillans fantastiska ylningar, som bringar lika delar fascination som njutning. Låten är därutöver magisk såväl i dess gitarr- och orgelsolon som i dess crescendon och tempoväxlingar. Övriga alster i albumet når inte dessa höjder, vilket vore orimligt att förvänta sig. Men även b-sidan håller hög, tät nivå. Avslutande Hard lovin man imponerar med dess galopperande rytm och hysteriska orgel.
 
Bästa låt:
Child in time

Fireball (1971), 7
Det finns mycket lagrad energi i denna eldkula till skiva. Albumet är variationsrik till sina influenser, men också skiftande i kvalitet. A-sidan är mer bluesig och folklig. Titellåten får inleda, vilket är en tajt historia där Gillans sång kommer väl till sin rätt. Demon’s eye är på tok för tjatig med ett olidligt envist upprepande riff. Den följs av betydligt roligare folkdängan Anyone’s daughter. B-sidan mullrar igång med tjusiga och energiska The Mule. Jag gillar den vilande stämningen i Fools som bitvis brakar loss i eruptioner. Den har ett märkligt mittenparti då knappt något tycks hända. Tills den exploderar igen.   
 
Bästa låt:
The Mule

Machine Head (1972), 7
Albumets titel associerar till något mekaniskt, kallt och livlöst. Det är inte så jag känner för musiken. Snarare finner jag den organisk, varm och livfull. Exempelvis bluesnumret Lazy har allt det där. Och såklart: det är i detta album man kan lyssna på klassikern Smoke on the water. Riffet är en historia i sig, men än mer fascineras jag av refrängen, som har något sugande läskigt över sig. Det finns fler större nummer, Highway star är en sådan. Albumet avslutas med en stilig rockballad, When a blind man cries, det är en sån där som just Ian Gillan ska sjunga.
 
Bästa låt:
Smoke on the water