Dinosaur Jr.

Dinosaur (1985), 5
Om ambition var att korsa Neil Young och Sonic Youth kanske det är precis så här det skulle låta. Resultatet: en energisk, rivig, åbäkig rock. Gruppens ettriga stil känns innovativ, men det skramliga lo-fi-soundet sänker kvalitén på lyssnandet. En atmosfär av pojkbandsgarage är vad som inte kan undgå en. Inte heller kan sägas att Joseph Mascis sång är särskilt lysande. Tröttsamt är det att i långa loppet lyssna på hans gapande. Desto bättre hans svulstiga, sprakande gitarrer. Nja. Detta debutalbum står för kul ungdomlig energi, men det är som bäst att betrakta som formerande och funkar inte för återkommande lyssning.
 
Bästa låt:
Forget the swan

You’re Living All Over Me (1987), 6
Dinosaur Jr. skränar på med ett tajtare album. Nu med mer beslöjande indränkt sound och frän intensitet. Dinosauren tynger över en. Sludgefeast är biten som impar mest med intressant dynamik och några riktigt tunga riff. Det är den rasande energin och de explosiva, skärande gitarrerna som sticks in här och där och så de skiftande tempon mellan snabbt och ännu snabbare som behagar allra mest. Synd, måste sägas, att sångaren inte orkar lyfta sig i nivå med övrig musik. Mascis slöa shoegazesång skulle förvisso komma att inspirera en och annan. Till vis del lider helheten av den jämntjocka vevande rocksörjan.
 
Bästa låt:
Sludgefeast

Green Mind (1991), 6
Dinosaur Jr. placerar in ett gäng raspigt sköna rocklåtar här. Inget lyfter till skyarna men det förekommer onekligen sköna element av skitighet och krispighet. Det saknas inte tillfällen att röja till och sån här musik kan vara bra under bilturen exempelvis. Jag gillar de instuckna sylvassa gitarrerna. Samtidigt känns alltihop något fasthållet. Låtarna bjuder inte på större variation. Det är också lite tjatigt att i längden lyssna på en man som låter nyvaken natten efter en helfylla. Till de finare numren hör nästa sista låten som inleds med några flöjthärmande toner på mellotronen. Det är en tjusig och kraftfull ballad.
 
Bästa låt:
Thumb

Where You Been (1993), 6
Röst och toner slirar och svajar. Visst är det lite originellt med den sega zombiesångaren som kontrasterar snabba gitarrer. Det är kanske inte riktigt samma sak som brittisk shoegaze, fast ungefär samma typ av icke-utstrålning. Egentligen handlar det mest om ordinär långhårig skitrock. Behållningen ligger som vanligt i gitarrerna, riffen och de utdragna solona. Så mycket mer finns inte att säga. Det är samma slags soppa som kokas i det här albumet. Not the same drar ned tempot rejält en stund, och det hade kunnat bli riktigt fint; synd bara att Mascis här kom på att han skulle sjunga falsett.
 
Bästa låt:
Get me

Farm (2009), 7
Här liras gammal hederlig, skitig, kompakt gitarrock där inte minst stämsång kläms in ett par ställen. Kul att sådan här musik skapas en bra stund efter millennieskiftet. Man måste inte söka sig till 70-talets Allman Brothers Band eller Lynyrd Skynyrd. Refrängen i I want you to know får en att kapitulera. Det känns som att man hört musiken förut, ungefär alltihop. Men det gör inget, för det görs skickligt. En viss ansträngning krävs för att behålla fokus och intresse. Mot slutet i I don’t wanna go there får man hjälp med dessa saker då det fläskas loss rejält med gitarrerna.

Bästa låt:
I don’t wanna go there

I Bet on Sky (2012), 6
Dinosaur Jr. gräver lätt ner sig i envis och snårig gitarrock. Det ska gärna gå fort och låtarna ska helst dräneras med pumpande riff och utdragna gitarrsolon. Detta kan bli ett problem om det inte finns någon effektiv melodislinga, tempoväxling, ackordskifte eller annan rolighet som sticker ut. Musiken blir annars som något slags jämntjockt bakgrundssurr. Variation i sammanhanget vore inte oväsentligt med tanke på sångarens loja blasésång. Varför inte lite variation med instrumenten? Kanske en bökande sax istället för en gitarr? Utifrån dessa reflektioner ställer jag mig frågan: lyckas de överraska? Svaret är nej. Dinosaur Jr. bjuder på Dinosaur Jr.  
​
Bästa låt:
Don’t pretend you didn’t know

Give a Glimpse of What Yer Not (2016), 6
Dinosaur Jr. överraskar inte direkt utan levererar ungefär samma slags larm som förut. Intensiteten är hög, nästan skoningslös hög. En positiv detalj är att Mascis inte åbäkar onödigt mycket med sin sång i detta album. En renare röst och sång ger en bättre kontrast till det i övriga skräniga och skitiga soundet.  Love is… har en fin aura av folkrock över sig; snyggt är vad det blir. Denna nyansering visar egentligen vad som saknas allt för ofta i bandets musik. Musiken blir som regel för enahanda, innehåller för lite variation och kreativitet; ideligen samma slags malande och larmande på gitarrerna.

Bästa låt:
Love is…