Dire Straits
|
Dire Straits (1978), 9
Debutalbumet har en behaglig, myspysig klang som utmärks av Knopflers suveräna, speciella och samtidigt lågmälda gitarrspel. Musiken är på ett vis inte alls märkvärdig: stillsam rock med stänk av amerikansk blues och country (nej, gruppen är Brittisk). Samtidigt kan musiken inte alls beskrivas så; och jag vet egentligen inte hur. För den är helt unik. Albumet rymmer en av tidernas bästa låt: Sultans of swing. Sådana ess är inte alltid helt enkla att foga in i helheten. Inte desto mindre griper samtliga låtar smidigt in i varandra och behåller lyssnaren i en harmonisk bubbla som aldrig hotar med att spricka. Bästa låt: Sultans of swing Communiqué (1979), 8 Den behagliga stämningen fortsätter. Även Communiqué domineras av Knopflers ljuva tillbakalutande gitarrplock. En motsvarighet till den fulländade Sultans of swing saknas men det finns ändå ett flertal höjdpunkter att se fram emot, exempelvis öppningsspåret Once upon a time in the West. Andra pärlor är Where do you think you’re going?, Lady writer och Portobello belle. Precis som i debuten flyter skivan på exemplariskt, låt efter låt, och en känsla av välbehag växer. Communiqué bjuder in till fokuserad lyssning men kan även användas bara som skön bakgrundsatmosfär. Inga svaga spår kan spåras, men ett par låtar ger upphov till viss rastlöshet. Bästa låt: Portobello belle Making Movies (1980), 9 Nu laborerar Dire Straits med ett rockigare uttryck. En nyhet är också de lite längre berättande låtarna: de utmärkta Tunnel of love och Romeo and Juliet. Skivan flyter på bra, mestadels, trots större variation och spännvidd. Knopfler och kolleger lyckas väl med att lägga till en rad fina låtar till den samlade repertoaren. Jag är emellertid inte odelat positiv till det nya något skramligare soundet. Den stökiga låten Solid rock ter sig malplacerad efter den stillsamma Hand in hand. Kanske blev det roligare att gå på konserter efter detta album, men till viss del saknas den ljuva harmonin från föregångarna. Bästa låt: Romeo and Juliet Love Over Gold (1982), 9 En klassiker får inleda: den gripande och gradvis stegrande Telegraph road. Låten är en målande historisk skildring av hur en stad blir till. Den följs av den mycket dämpade och mystiska Private investigation som i ett parti bara upprätthålls av långsam monoton bas. Knopfler är som vanligt suverän i sitt gitarrspel. Allt är perfekt sammansvetsat. Soundet är mycket klart och fräscht; möjligen något kliniskt. Stökiga Industrial disease stör känslan en smula, men upptempot har sin funktion. Känslan återerövras med ljuvligt vackra Love over gold. Avslutande It never rains är briljant. Lyssnandet blir som bäst på landsvägen en sen regnig sommarkväll. Bästa låt: Telegraph road Brothers in Arms (1985), 8 Albumet innehåller storheter som Money for nothing, Walk of life och Brothers in arms. Dessa hittar är tyvärr ganska utslitna. Bortsätt från sistnämnda njuter jag mer av några mindre kända låtar. Balladen Why worry? har, i CD-versionen, ett utdraget och stämningsfyllt avslut med ett effektfullt trumkomp och diverse skönt plock på både bas och gitarr. Med Ride across the river känns det som man hamnat i djungeln. Det är en säregen, hyfsat sunkig låt, med lustiga ljud och rytmer. Soundet är fylligt och utmärkt, men snudd på för perfekt. En del ljud och arrangemang känns lite för tillrättalagda och lättköpta. Bästa låt: Brothers in arms On Every Street (1991), 6 Sex år har gått och vi möts av en betydligt mjukare men också mindre spännande Dire Straits. Flera nummer är riktigt snygga, i och för sig. Calling Elvis hade platsat i vilken föregångare som helst. Låtarna pryds av känsla och klass. Det är bara det att musiken inte når upp till de höjder jag är van vid. Blues-, boogie-woogie- och i synnerhet countryinfluenserna är betydligt påtagligare här, vilket jag inte är särskilt nöjd med. Jag får känslan av att befinna mig på en soft efterfest där den egentliga festen har varit. Det är dags att ta farväl och säga godnatt. Bästa låt: Calling Elvis |
|