The Doors
The Doors (1967), 8
Dörrarna debuterar med ett unikt, hypnotiskt och solitt sound präglat av Manzareks orgel och Morrisons råa, djupa, karismatiska röst. Albumet har ett skönt gung och flyt rakt igenom utan uppenbara svackor. Ett problem är att de bästa låtarna är så lysande att resten riskerar att glömmas bort. Musiken byggs upp med skön sunkig och berusande känsla mot det psykedeliska mästerverket Light my fire. Dess långa instrumentella mitt med orgelsolo mot monoton bas och rytm som sedermera avlöses med ensam underskön elgitarr mot samma monotona bakgrund är ett stycke musikhistoria i sig. Därefter drivs musiken mot nästa trolska mästerverk: The end. Bästa låt: Light my fire Strange Days (1967), 7 Succédebutens uppföljare börjar bra och igenkännande med Strange days och den släpigt mystiska You're lost little girl. Följer gör några ganska ointressanta psykedeliska spår. Lite senare får Morrisons energi fint utlopp i kabaréjazziga Moonlight drive. B-sidan inleds med fräcka och alienerade People are strange. Låtarna är välgjorda, men musiken lider ibland av att vara lite sömnig. Höjdpunkten sparas till sist: elva minuter långa When the music's over som drar igång med Morrissons hjärtskärande yl och som på mer än ett sätt påminner om The end. Kanske är det den sensibelt sugande sunkiga rytmiken som är det allra bästa med låten. Bästa låt: When the music's over Waiting for the Sun (1968), 6 Skivan fylls av småtokiga, psykedeliska och småtrevliga korta låtar. Lättillgängliga riff och melodier varvas med dystopiska harmonier. Det förekommer spännande partier: Spanish Caravan har en del rafflande solon med gitarr och orgel; My Wild Love är hypersunkig (ursprungsfolklig) med sin kör och handklapp; Yes, the river knows innehåller vackert gitarrplock; Five to one ger utrymme for Morrisons explosiva intensitet. Tja, tokigheterna avlöser varandra, men jag hänförs inte. Albumet saknar de där höjdpunkterna som Doors bjudit på tidigare. Det är idel korta dängor - det finns ingen The end eller When the music's over. Skivan duger, men det är just allt. Bästa låt: Spanish Caravan The Soft Parade (1969), 6
Ärtig, snärtig, klatschig framtoning bjuder dörrarna på här. Mysig småpsykedelisk kammarpop, folkpop, bluegrass, struttjazz och smäckra stråkarrangemang ljuder likaså. Albumet kommer lite i skymundan bakom gruppens andra produktioner, vilket inte är helt motiverat. Jag tycker den är rätt kul att lyssna på. Visst, ljudkvalitén skiftar, några låtar är riktigt svaga och det saknas en komet att se fram emot. Bland favoriterna finns Touch me, en dynamisk och fräck låt med skön tät struktur av cembalo, orgel, stråkar och blås – man får nästan lite Ernst Rolf vibbar. Det hela slutar med The soft parade som just har en riktigt soft rytm. Bästa låt: The soft parade Morrison Hotel (1970), 8
Nu är det tredje albumet i rad som The Doors radar upp hyggliga underfundiga låtar till allmän belåtenhet men misslyckas att sno ihop ett monsternummer som de gjorde de två första albumen. Morrison Hotel är en jämn ström av alerta, degiga, mustiga bitar av alla möjliga slag och genrer. Indian summer avviker med dess eftertänksamt beslöjande atmosfär. Jims röst är alltid en plusfaktor och hela tiden hörs mysiga inflikade små-arrangemang: darriga gitarrer, honkytonkpiano, gracil orgel och jazziga grooves. Albumet behöver en del lyssningar innan den sätter sig och kvaliteterna avslöjar sig. Den har en jämnhet som inte föregående två hade. Bästa låt: Indian summer L.A. Women (1971), 8
Doors sista album är något av en sunkig deltabluesrock som inte hela tiden lyckas lyfta sig över den blöta gyttjan. Inledande The Changeling är en funkig och groovig aptitretare. Efter ett par något tungrodda nummer hörs albumets första pärla: L.A. Women. Ett sjuminutersnummer med sugande, sökande och lite lurigt driv. Någonstans vid gyllenesnittiden dras växlarna ned inför ett avslutande eskalerande utbrott. Så ska Doors låta, med rytande Jim Morrison i spetsen. Mer finns att se fram emot, framför allt ett annat sjuminutersnummer, sist placerade Riders on the storm: en stämningsfylld bit med åska, regn, darrande gitarrer och trivsamt klingande Rhodes-piano. Bästa låt: Riders on the storm |