Doves

Lost Souls (2000), 7
Skivan kom jag för första gången i kontakt med under en mycket omvälvande och sorglig fas i mitt liv. Sådant påverkar känslan när en sätter på albumet. Det rena stora soundet, symmetriska sinnesutvidgande arpeggion och Jimi Goodwins vemodiga sätt att sjunga bidrar till en snygg reflekterande känsla. Det finns en elegant svärta som fångar mig. Bara albumets titel säger ju något. Strukturen är enkel. Musiken är okomplicerad, men sökande. Det är vackert. Ingenting särskilt sticker ut förvisso, utan vad det hela handlar om är en timme behaglig och försjunken brittpopmusik ungefär som Ride fast mindre av smattrande gitarrer och stackaton.  
 
Bästa låt:
Rise

The Last Broadcast (2002), 7
Doves fortsätter snyggt och stiligt med sitt polerade sound. Gitarrljuden är porlande, pärlande, som i slutet i titellåten. Efter ett kort intro snurrar Words igång med en stackato-loop som låter 90-tal fast här med klockrenare sound. Detta ger en bra sugande start. Sedan följer den mäktiga biten There goes the fear. Efter detta kommer fler bra grejer, t.ex. en mysig cover från en gammal King Crimson låt. N.Y. är en dynamisk, elektrisk bit, med skönt eskalerande parti, sedan avbrott och ett nytt fyrverkeri därefter. Albumet är fräscht och dynamiskt och bjuder på överraskningar, dock med fler ess i första halvan.
 
Bästa låt:
N.Y.

Some Cities (2005), 7
Det är gott driv i albumet. Tonen är paradoxal: pigg och melankolisk. Brittsången likaså: samtidigt loj och uppstudsig. I Black and white town är det lätt att hoppa till som en studsboll. Det händer fler än en gång i albumet. Musiken är lätt att ta till sig. Den känns som en parallell till 70-talets glitterrock, fast med 90-talets brittpop som inramning. The Storm som tornar upp sig någonstans i mitten har en annan atmosfär: djupare och mörkare. Mitt i låten överraskar en mäktig mellotron. Mer av den varan hade inte varit fel. Shadows of Salford är en stämningshöjare mot slutet.
 
Bästa låt:
The Storm

Kingdom Of Rust (2009), 8
Doves har förmåga att skapa atmosfär och stämning som får att vilja lyssna på deras alster, igen och igen. Det gäller inte minst detta album. Musiken är tät, dynamisk och intensiv. Det skiftas mellan uppsvällande kraftigare partier och mer kontemplerande gitarrarpeggion. Titellåten är en smygande fin tempoballad. Jag gillar ännu mer 10.03, inte minst dess innovativa, sköna eruption ca ¾ in i låten. En stund senare uppenbarar sig en fin stråkballad. Någon gång, med arga, ödsliga riff, förs tankarna till Cure. Det händer att musiken gränsar till det bombastiska, t.ex. låten Outsiders, men Doves håller sig på rätt sida gränsen.
 
Bästa låt:  
10.03