Dungen
Dungen (2001[5]), 6
Här har vi en ny spännande svensk grupp som leker loss och spelar progressiv musik. De kanske inte uppskattar detta epitet men det spelar mindre roll. Albumet, som egentligen är en förlängning av en LP-version utgiven 2001, består av tre låtar mellan 11 och 18 minuter långa, med mestadels instrumentella partier. Det varieras friskt med stilen: ambient, latinojazzigt, organiskt, dynamiskt, trollfolkligt. Ömsom glatt, ömsom dunkelt och mystiskt. Största problemet är bristen på röd tråd. Det hoppas hit och dit. Helheten blir ett kollage av alla möjliga hugskott. Det känns som att bandet prövar sig fram för att hitta sitt uttryck. Bästa låt: Lilla vännen Stadsvandringar (2002), 7
Musiken är munter, dynamisk, luftig, ombytlig och intensiv. Den är svensk och osvensk. Musikerna samspelar med tajming och känsla. Stadsvandringar rymmer en rik flora av stilar, det är jazzigt, rockigt, progressivt, folkligt. Emellanåt riktigt glänser musiken och arrangemangen, vilket ger en vink om Dungens potential. Men det är en potential som inte realiseras fullt ut. Musiken hoppar upp och ner, Över stock och sten, genom Sol och regn, och är en bit från fulländning. Gustav Ejstes naivt ironiska sång tillsammans med de rikligt förekommande lustifikationerna gör att tankarna förs till Lennart Helsing. Här dansar Herr Gurka, både vals och … Bästa låt: Över stock och sten Ta det lugnt (2004), 9
Här ramas lustigheterna in i dramatiska arrangemang. Ta det lugnt är en fröjdefull kompott av stilar. Musiken är luftig och djup, bullrig och mjuk; ja, här finns allt. Sköna rytmer och snygga, smattrande, ekande gitarrer gör det här till en angenäm stund för örat. ”Festival, varje dag, gör mig glad”. Javisst blir man glad. Mitt i själva låten Ta det lugnt inträffar en av de bästa stunderna i skivan: ett instrumentellt parti med suverän blandning av folk och jazz. Dungen underhåller med flera instrumentella låtar, allesammans intressanta på sitt vis. Om du vore en vakthund är en särskilt bra sådan. Bästa låt: Ta det lugnt Tio bitar (2007), 7
Här är tio bitar med intensitet, dynamik och dynamit. Musiken är skruvad och eldig. Det fräser och det sprakar. Melodiöst finns kanske en del övrigt att önska, men albumet är Dungens mest gitarrlarmande alster hittills. Fiskes gitarrer blixtrar och skär som aldrig förr. Allt mot en sugande skön och hetsig rytmsektion. Ett klimax nås en bit in i bortåt nio minuter långa Mon amour. Efter den följer sköna Så blev det bestämt som har ett träffsäkert orientaliskt gitarrsolo. Såklart är det de åtskilliga instrumentella partierna som är albumets största behållning. Ejstes smått naiva sång måste ju inte höras hela tiden. Bästa låt: Så blev det bestämt 4 (2008), 9
Dungen kör sitt patenterade luftiga, tunga och småjazzigt jammande progressiva rock. Inte mycket nytt under solen. Det gör inget för här realiseras Dungens potential nästan fullt ut. Musiken är laddad och brokig med en alltigenom svallande rytmik. Sångerna med sång är Dungens akilleshäl, men inget som stör onödigt mycket här. Inget trivialiseras bort utan musikernas virtuositet och samspelthet är vad som framhävs. Under de instrumentella partierna ökar chanserna till ståpäls: Samtidigt 1 och Samtidigt 2 är fantastiska pärlor i novembermörkret. Och även andra månader. Fredag är ett annat superbt nummer som går bra att lyssna på alla dagar i veckan. Bästa låt: Samtidigt 2 Skit i Allt (2010), 7
Dungen blandar beprövade ingredienser i beprövad kompott. Fast här med lite mjukare slagsida. Fiskes gitarrer fungerar lika bra i det lågmälda, sensibla formatet, som i Soda, som när de ekar, skär och blixtrar, som i Högdalstoppen. Att dra in Anna Järvinen i en duett kan och bör vara ett lysande drag. Här prövas draget i Brallor, men det nappar inte riktigt. Skivan är kort: 10 låtar ryms på 34 minuter. Inga längre utsvävningar. Dungen klarar visserligen av att infoga läckra instrumentella arrangemang i det korta formatet. Men det är inte fel att ibland fastna kvar lite i de slingrande snåren. Bästa låt: Soda Allas Sak (2015), 9
Dungen övertygar igen. Klockrent sound. Spännande arrangemang. Fäbodsmysighet. Underbara gitarrutflykter av Reine Fiske. Böljande rytmik. Albumets pärla är balladen En gång om året. Den representerar svensk visa när den är som bäst. Den har ett obeskrivligt njutbart elektriskt riff som spelas både på pianot och gitarren. Det finns En dag på sjön också och där är musiken som svallande vågor. Det plaskar, sväller och stormar. Så som det gör med Dungens musik. Sist hörs Sova som rör sig mot diffust, vackert drömliknande tillstånd. Mot slutet av den uppenbaras några fantastiska toner av Värmlandsvisan innan allt somnar in mot naturens småtimmeljud. Bästa låt: En gång om året Häxan (2016), 7
Det är Dungens sound, harmonier och klanger. Men saknas gör den skojfriska sången. Albumet är instrumentellt, ett slags soundtrack till en gammal animerad film. Därför känns det inte helt och fullt som ett äkta Dungen-album. Det varvas mellan kort-kort-nummer och längre nummer. Det fylliga, svällande atmosfärerna är ständigt där med härlig mellotron, virvlande trummor och ekande gitarrer. Det är sinnesvidgande och fantasieggande. Trollstigsvandringar långt bort i djupa skogen. I Achmed flyger rör man sig ovan molnen och blickar ned över den, troligen på en flygande matta. Referenser förekommer: I Kalifen infogas en varm hälsning till A whiter shade of pale. Bästa låt: Achmed flyger |