Nicolai Dunger
|
Songs Wearing Clothes (1996), 5
Detta är ett intressant debutalbum med knepig albumtitel och både intressant och knepig sång. Lite som en småfågel av någon art låter Dunger som. Ibland låter han snarare som en fågelskrämma. Det böjs, bänds och darras friskt med stämman. Men jag gillar det. Det förekommer en del mysiga melodier, t.ex. Brother och Tribute to Chet. Det finns också en hel del egensinniga, underfundiga arrangemang med subtila skiften av diverse sort. Mot slutet uppenbaras mörkare och tyngre tongångar. Omständligheten tillåts trumfa något för mycket. Var går gränsen mellan konst och konstra? Mer energi bör gå åt att hitta det direkt tilldragande. Bästa låt: Tribute to Chet This Cloud is Learning (1999), 8
This Cloud is Learning består av fina, gemytliga visor. Det karga Norden har något fint att komma med. Det är hög trivselfaktor, men samtidigt vemodigt. Nicolai visar hur skicklig han är på att snickra enkla men ändå intressanta och eleganta låtar som klingar väl. Popsången Something in the way avviker en smula, men lättar upp stämningen. Sången är krånglande och smidig. Mot slutet, med serien Organ track, Below the night och Songbegging visar Dunger rätt stora doser prov på skicklighet att hämta från folk, visa, klassisk kanske från de västerbottniska skogarna. Det blir mäktigt i sin lågmäldhet. Där uppstår briljans. Bästa låt: Below the night Soul Rush (2001), 7
Soul Rush drivs fram i trivsam stämning med ett organiskt sound. Stiliga countryslingor varvas med folkliga stråkar och annat mys. Esbjörn Svensson Trio medverkar liksom en hel hög med andra prominenta svenska och osvenska musiker. Tack vare allt det finns en del roliga arrangemang att glädja sig åt. Det händer att tempot är tålamodsprövande. Själva sången Soul rush är ett av glädjeämnena: den har en härlig känsla, sång och vilda västern gung. Dungers röst är en stor tillgång även om möjligen de segaste karamellerna hade tjänat på någon annan stämma. Ibland tror man att det är Van Morrison som sjunger. Bästa låt: Soul rush Tranquil Isolation (2002), 9
Dunger tog en sväng till amerikanska södern för att spela in Tranquil Isolation med ett alternativ-countryband runt bröderna Will och Paul Oldham. Det låter som de spelat ihop en livstid. Dungers lojt släpiga men samtidigt intensivt inkännande röst är lika suverän som låtarna och musiken i övrigt. Bröderna Oldham stämmer till med bakfyllevacker och stollig bakgrundskör. Låtarna är underbara och hela albumet har ett underbart flyt, nerv och närvaro. Jag finner inte en störande ton någonstans, inget apart parti och ingen dålig övergång. Vackert blir det när en instrumentell version av Vem kan segla för utan vind plötsligt kontrasterar Kentucky-soundet. Bästa låt: Tale of old nanny Here's my song. You can have it... I don't want it anymore/Yours 4-ever (2004), 7 Dunger skapar igen välgjorda vispoplåtar med inslag av country, folk, kabaré och pianojazz. Titeln är originell, men ger en "slit och släng"-association som jag inte riktigt kan befria mig ifrån när jag lyssnar igenom albumet. Jag saknar lite av föregångarens nerv och flyt. Skivan innehåller därtill en del utfyllnadsmaterial. Även om Dunger sjunger bra och med känsla tröttnar jag lite på gnället i tonen och på alla hans ständiga vibraton. Det förekommer glansnummer. Bäst är den bortåt 9 minuter långa, stilla och utsökta The year of the love and hurt cycle som orsakar allra mest njutning under en enslig novemberkvällspromenad. Bästa låt: The year of the love and hurt cycle Niccolide and the Carmic Retribution (2008), 7
Dunger visar upp sitt breda kunnande: klassiskt, jazz, visa, folk, latino, sampling och karusellmusik. Tjusiga klanger och harmonier orkestreras ihop till lustiga kompotter. Instrumentella Retribution är en smått fantastisk liten intensiv bit som på två minuter rymmer all slags folk. Den eklektiska och bitvis tokiga musiken är hela tiden vacker och klangfull. Det låter som han spelar pianot (eller är den en flygel?) i en stor slottshall där några betjänter skramlar med porslinet i rummet bredvid. Kanske att rösten och annan rekvisita kränger något för mycket hit och dit. Men jag gillar den vemodiga romantiken i kombo med allt snurr. Bästa låt: Retribution
Play (2009), 4
Dunger skapar några hemtrevliga, mysiga poplåtar med folklig touch men han har klara problem att träffa rätt här. Albumet öppnar med ett par mediokra, halvt trallvänliga låtar, som avlöses av en intetsägande dämpad duett med Nina Persson. Musiken tar sig inte riktigt, låtarna fastnar inte. Visst ska det bjudas på trivsamma och lekfullt folkliga nummer såsom i Entitled to play. Och visst ger Dunger prov på sin sensibla stämma såsom i The girl with the woolen eyes. Men han krånglar och gnäller för mycket med rösten. Flödet brister. Med de förväntningar man kan ha på Dunger är albumet en besvikelse. Bästa låt: Entitled to play Ballad of This Land (2011), 7
Nicolai har ett antal musikaliska uttryck i sin repertoar. Här är det folkvisan som plockas fram. Han har en fantastisk känslighet i de enkla, akustiska melodierna. Ofta är det bara några försiktiga anslag på gitarren som hörs, eller ett horn bakom några vackra pianoklanger. Albumet är inspelat i en kyrka, vilket kanske skapar den sakrala känsla som det kanske var meningen skulle skapas. Det dröjer en bit in i albumet innan allt på allvar växer. De inledande ackorden i Words är ljuvliga, liksom följande duett Lost in freedom. Mot slutet är det de vackra stråkarna som lyfter Dungers sensibla röst. Bästa låt: Lost in freedom Arkebuseringen av egot (2017), 6
Dunger vrider ner volymen, som så många gånger, och det blir visa, chanson, recitation, country och lite cirkus. Albumet inkluderar lite vad som helst, med en hel del folkliga toner och klanger från några av världens hörn. Det är inte allt här jag gillar. Men ganska mycket. Musiken är nära, organisk och ganska händelserik i sin stillhet, men också ganska minimalistisk; olika saker händer men det är för det mesta bara några få grejer som händer samtidigt. Dunger gillar udda saker också. Ett exempel på det är pratsången Sången om det högsta tornet där Torkel Rasmusson gästar med sina egensinnigheter. Bästa låt: Gräddö serenad |