Bob Dylan
Bob Dylan (1962), 6
Debuten består mestadels av traditionella blues- och folklåtar i eget arrangemang. Låtarna byggs upp av akustisk gitarr med få ackord, sång med mycket nerv och hetsigt munspel mellan verserna. Det finns en del bra att lyssna på. Bästa nummer är Baby, Let me follow you down, House of the risin' sun och hyllningslåten till Woddy Guthrie: Song to Woody, allihop mot slutet. Dylan lirar sångerna begåvat och med mycket känsla, men egentliga Dylan har inte riktigt kommit igång än. Det som imponerar mest är sången, med fantastisk intensitet, emfas och frasering. Bästa låt: House of the risin’sun The Freewheelin' Bob Dylan (1963), 7 Det är nu det hela börjar, egentligen. Här inleds Dylans framgångssaga med låtar som Blowin' in the wind, Masters of war, Don't Think twice, it's all right och, givetvis, tornadon A hard rain's a-gonna fall. Det är en serie klassiker som gör det lätt att glömma att det också förekommer några mer anonyma nummer. Därtill måste den härliga känslan i sång, gitarr- och munspel lyftas. Den akustiska musiken förefaller totalt okomplicerad, men det är skickligt att få det att låta så mycket av så lite. Pojken har inte fyllt 22, men låter som om han har levt ett helt liv. Bästa låt: A hard rain's a-gonna fall The Times They Are A-Changin’ (1964), 7 Dylan sjunger med stor känsla i inledande The times they are a-changin’. Nog är det lite synd att börja med esset även om det följer en serie fina och vemodiga nummer. Behagfulla låtar till kvällsbrasan inne i stugan, är det, trots att det sjungs om orättvisor, krig, mord, rasism och annat elände. Musiken går inte i upptempo. Vilket hade varit stillöst med tanke på den politiska emfasen. Lyssnaren bör emellertid inte vara benägen till rastlöshet. Gitarrerna känns emellanåt skramliga och enahanda, men det kvittar. Musiken är stämningsfull, lågmäld och laddad. Det är svårt att inte drabbas av Dylans behärskade indignation. Bästa låt: The times they are a-changin’ Another Side of Bob Dylan (1964), 8 “All I really wanna dohooo, is really be friends with you.” Härlig refräng på härlig inledningslåt. Fräckt att kunna göra en sån skön låt med så ordinärt gitarranslag. Det är inte vad dagens tonåringar drömmer om att kunna. Inlevelsen är svår att härma i den här och många andra av albumets låtar. Till pärlorna räknar jag Chimes of Freedom, It ain’t me baby och My back pages. Den sistnämnda är den som glänser mest. Trivsamt är det att lyssna på Dylans narrativa musik, även om jag, ”quite clear, no doubt, somehow…”, inte lyssnar så mycket på vad som exakt sägs. Bästa låt: My back pages Bringing It All Back Home (1965), 7 Albumet är lite stökigare och grötigare än föregångaren. Alltjämt är det folk och blues som dominerar. Fast nu, främst på a-sidan, med den där elgitarren, vilket var ett kontroversiellt nytillskott i Dylans musik. Visst är det trevligt att lyssna till Dylan här. Ändå letar jag lite efter nerven som fanns i de tidigare albumen. Jag upplever att vissa låtar går lite på tomgång. På b-sidan händer det däremot. Här körs det akustiskt igen, och känslan växer när man får höra snygga Mr Tambourine Man, Gates of Eden, It’s allright ma och till sist utsökta It's all over now, baby blue. Bästa låt: It's all over now, baby blue Highway 61 Revisited (1965), 8 Skivan börjar med storslagna Like a rolling stone, som är storslagen trots nästan obefintlig melodi. Dylan skapar själ i låten med ypperlig nerv och karisma. Överlag finns det gott om energi och inlevelse i det här klassiska albumet, som jag ändå har svårt att betrakta som fulländad. Ett viss ojämnhet i albumet finner jag förekomma, med några fantastiska toppar och andra bra men inte excellenta bitar. Två lysande nummer är Queen Jane approximately och avslutande över 11 minuter Desolation row. I sistnämnda vevas det taktfast på med samma slingor vers efter vers, vars monotoni bygger upp underbar känsla och stämning. Bästa låt: Like a rolling stone Blonde on Blonde (1966), 8
Öppningslåten Rainy day woman #12 & 35 är inte excellent men ger en klart trivsam känsla inför fortsättningen. Vilket behövs för det ska lyssnas länge. Blonde on Blonde utgavs nämligen som dubbel-LP. Albumet innehåller en intressant mix av folk, country, blues och rock med flera helgjutna låtar. Särskilt från och med tredje låten, Visions of Johanna, växer musiken för ett tag. Samtidigt känns skivan för lång. Musikens glans och momentum avmattas något på tredje sidan. Några mer renodlade blues-nummer hade kunnat undvaras och det munspelas ibland för mycket. Skivan avslutas aktningsvärt med fina helsidelånga Sad eyed lady of the lowlands. Bästa låt: One of us must know (sooner or later) John Wesley Harding (1967), 6
Dylan drabbas av motorcykelolycka, går i ide ett tag och återkommer med ett mjukare, mer spirituellt album. Det är en lågmäld, samlad och eftertänksam Dylan vi hör, lite åt det pastorala hållet. Akustisk gitarr och munspel hamnar som förr i förgrunden. Och han har smaksatt tonerna med några kryddmått country. Albumet håller ihop bra, man slipper yvigheterna, men är inte så värst omskakande. Bortsett från en låt förstås, albumets epicentrum - All along the watchtower. Det är Dylans mest förnämsta låt någonsin, något vi kanske har att tacka Hendrix för eftersom han strax skulle föreviga den i en explosiv cover. Bästa låt: All along the watchtower Nashville Skyline (1969), 6
På flera sätt låter inte Dylan som Dylan. Musiken är country och rösten har fått något pastoralt över sig. Varmt och trivsamt, förvisso, men inget som skaver. Ett kul nummer är Nashville skyline rag där Dylan inte sjunger alls. Här blir det ragtime för hela slanten. Synd att albumet inte innehåller fler sådana danslystna nummer. Jo, Country pie är en annan pigg pianodänga med en del spetsiga gitarrer. Den mysigaste biten är sparad till sist: Tonight I’ll be staying here with you. Det är inget fel på albumet, men det krävs några dimensioner countrynördhet för att helt kunna uppskatta det. Bästa låt: Tonight I’ll be staying here with you Self Portrait (1970), 4
Dubbel-LP:n hade blivit hjälplig om den reducerats till en vanlig fullängdare. Dylan gör här vad som faller honom in utan att tänka särskilt mycket på mottagandet (som inte blev så värst vidare). Är det så han vill måla sitt självporträtt? Han har engagerat ca 50 musiker, så ambitionen verkar hög. Ändå är vissa countrydängor omöjliga att ta på allvar. Det händer att man undrar om man hamnat i värsta sydstatsfrikyrkosalen. Klicka framåt vill jag på många ställen. En minoritet av låtarna är egna alster, och inte ens då enbart nya. Bl.a. hörs en sömnig live-version av Like a rolling stone. Bästa låt: Blue moon (Lorenz Hart, Richard Rodgers) New Morning (1970), 7
New Morning kommer bara några månader efter föregående misslyckade album. Här uppvisas betydligt mer stabilitet. Albumet består av dussinet korta låtar som sammantaget skapar varm atmosfär och fin intimitet. Det börjar riktigt fint med If not for you, en mysig folkrockballad. Dylan kör en förhållandevis lågmäld folkcountrybluesrockstil, men jag gillar den. Snygg kompott av honkytonkpiano, slidegitarr, orgel och mycket annat organiskt vispas ihop. Ofta är det Dylan själv som sitter vid pianot. Men Al Kooper gästar med pianouppdrag och jag gillar särskilt hans ettriga plink i If dogs run free. Förmodligen är New Morning ett av Dylans mest underskattade album. Bästa låt: If not for you Pat Garret & Billy the Kid (1973), 6
Albumet, som är ett soundtrackalbum till en film med samma namn som albumtiteln, består av mestadels instrumentella nummer med bland annat finstämd gitarr och munspel. Relativt god trivselfaktor byggs upp, men skivan är ganska ojämn och kanske inte rymmer några direkt himmelska låtar förutom klassikern Knockin’ on heaven’s door som tyvärr dock fejdar ut lite för snabbt. Emellanåt handlar musiken mer om western-folk än om rock. Just det måste inte på något vis vara fel, vilket visas i inspirerande Turkey Chase. För mycket av det söta blir det med den envisa panflöjten i Final theme. Men grundtonen där är tjusig. Bästa låt: Knockin’ on heaven’s door Bob Dylan (1973), 3
Första gången man lyssnar på albumet är det naturligt att undra hur illa det ska låta. Det har ju malts sönder av kritiken. Bob ville visst inte ge ut det själv. Därför är det inte omöjligt att vad en hör faktiskt överträffar förväntningarna. Fast: det är en hopplös blandning av vad som helst. Några okej låtar, andra floppar. Albumet inkluderar också ett par minst sagt tveksamma covers: Can’t help falling in love och Big yellow taxi. Om man inkluderar covers och dessa därtill långt ifrån övertygar finns det goda skäl att fundera över ambitionerna. Nej, albumet skulle inte ha släppts. Bästa låt: Lily of the west Planet Waves (1974), 6
Dylan har haft en svacka med ett rejält bottennapp föregående album. Här tänds hoppet igen. Det finns någorlunda intensitet och stuns i låtarna. Allt är inte tiptop men scenförändringen är tydlig med både driv och roligheter i arrangemangen. I det avseendet betyder säkerligen The Band en hel del, liksom för känsla och karaktär. Det är lite roligt med en långsam och snabb version av Forever young efter varandra. Låten innehåller fint lir på gitarr och orgel men refrängen är seg och gnällig. Dirge är en fin, rytmisk folkballad med bara Dylans sång och piano och Robbie Robertsons skönt snärtiga gitarr. Bästa låt: Dirge Blood on the tracks (1975), 8
1975 är tiden för den hårdare rocken, glamrocken, symfonirocken och discon. Då överraskar gamle goda trubadur-Dylan med sina speciella inlevelsefulla, sentimentala och berättande låtar. Och med ett mestadels akustiskt album. Oftast är det en på samma gång alert och vemodig Dylan vi hör och albumet har god jämnhet och hög trivselfaktor. Idiot wind är vad som kommer närmast briljanshöjder med skön nerv i sången och stämningshöjande orgel. I mitten blir musiken något mossig, men den skärps efterhand igen och avslutande Buckets of rain har några mycket snygga gitarrer. Jag tänker både på den smattrande gitarren i förgrunden och på arpeggiokompet. Bästa låt: Idiot wind Desire (1976), 7
På gott och ont inleder Dylan med albumets bästa låt: Hurricane. Detta är inte alltför allvarligt, för albumet har rakt igenom en fin stämning och klang. Den hela tiden närvarande violinen ger en skön och intim känsla till trubadurens inlevelsefulla folkcountryblues. Dylan sjunger bra. Jag tröttnar inte på rösten och sången, vilket annars kan hända när han bara maler på. Den trivsamma stämningen passar bra en avslappnad söndagseftermiddag. Låtarna tar tid. De är utdragna och avstressande. En bit in i skivan går musiken ändå väl långsamt. Den 11 minuter långa Joey är smäcker, men nog går den allt på tomgång. Bästa låt: Hurricane |