Eagles
|
|
Eagles (1972), 6
Debutalbumet skvallrar om en ganska brokig countryrock. Kvaliteten i material, låtskriveri och sånginsatser skiftar. Starten är bra med klassikern Take it easy som inleder följd av luriga Witchy woman. Därefter radas några nummer som inte helt och fullt räcker till av olika skäl: något för rock ’n’ roll-hurtig, något för smörig, något för anonym. Peaceful easy feeling är en fin låt med fin melodi. I den står Glen Frey för sånginsats och det är nog han som sjunger bäst på debutskivan även om även bandets trummis Don Henley sjunger fagert. Albumet hade kunnat avslutas där men sist hörs medelmåttiga Tryin’. Bästa låt: Peaceful easy feeling Desperado (1973), 7
Eagles vidareutvecklar en fin tradition av folkcountryrock. Vilda västern-romantiken får man ha överseende med, men helhetsbilden svajar en smula. Gitarrockiga Out of control är alldeles gubbfånig, men den följs av vackra Tequila sunrise och därefter ännu vackrare Desperado (USAs motsvarighet till Öppna landskap). Fler än en i Eagles kunde sjunga vackert, men ingen trumfar när Don Henley sjunger nämnda låt. B-sidan fortsätter med pigga nummer och det förekommer en del sköna bryggor mellan låtarna. Coola Outlaw man är b-sidans mittpelare. Stundtals i albumet infinner sig tristessen, men så vaknar man till liv igen och tycker livet känns bra att leva. Bästa låt: Desperado On the border (1974), 4 Igen producerar Eagels en ojämn och dåligt sammanfogad skiva utan flyt. Småmysiga countryballader växlas med snabbare vilda västern-fåniga gubbcountryrocknummer. Albumet kan vara okej att laga mat till om man har tålamod att vänta ut de dåliga partierna. Där kan man kanske tajma in matberedaren. Ett glansnummer är den nakna balladen You never cry like a lover. Här bjuds det på skön stämsång, tempoväxlingar och 70-talsatmosfär. Om den är skön att vakna till en avstressad helgdagsmorgon så är fina The best of my love perfekt att somna in till. Problemet är att man inte vill somna när man precis har vaknat. Bästa låt: You never cry like a lover One of These Nights (1975), 8 One of These Nights börjar med briljanta One of these nights. Jag drömmer mig bort med dess sköna rytm, gitarrplock, falsettduo och Henleys röst. Det enda felet är låtens placering i albumet. Det är synd att esset slösas bort på en gång. Förvisso håller också fortsättningen hög klass, bland annat hörs så småningom en kul countryhistoria. Liksom a-sidan inleds b-sidan inleds med en klassiker, nästan lika magiska Lyin’ eyes. Återigen byggs underbar stämning upp som inte heller den kan upprätthållas på grund av ett par lite mer anonyma nummer. Det tar sig mot slutet med ett par smäckra och vackra lägereldsballader. Bästa låt: One of these nights Hotel California (1976), 7 Hur många gånger har jag lyssnat på låten Hotel California? Jättemånga, och jag tröttnar inte. Den är ständigt lika magisk. Jag sugs alltid in i dess speciella rytm och förtrollande känsla. Gitarrsolona är alltjämt briljanta. Låten som följer, New kid in town, ter sig apart just därefter, men är faktiskt oerhört stämningsfylld och snudd på lika bra, fast bara snudd på. Resten av skivan är inte snudd på lika bra. Det är långt mellan topp och dal. Pretty maids all in a row är långsammare än sniglar och segare än sega råttor. Stämningen stegrar mot slutet med två ljuvliga ballader. Bästa låt: Hotel California The Long Run (1979), 5
Albumet börjar med en stark trio: The long run, smäckra balladen I can’t tell you why, och stiliga mellantempolåten In the city. Sedan blir det svårare att upprätthålla nivån, och i mitten dippar det. Där nånstans hörs singeln Heartache tonight, en på åtskilliga sätt förskräcklig dänga. Ändå nås inte bottennapp där, utan i efterföljande Those shoes, då det visar sig att Eagles imponeras av ny röstförvrängningsteknik. Därefter låtsats countryrockbandet att de är Black Sabbath. När Eagles är som bäst är det ypperliga på att träffa rätt i ton och anslag utan övermått av konstigheter. Synd att de är så ojämna. Bästa låt: I can’t tell you why |