Echo & the Bunnymen
|
Crocodiles (1980), 7
Det är en klagande röst i Ian McCulloch som påminner en del om Ian Curtis i Joy Division. En del inspiration har nog hämtats därifrån. Vi hör mer av skuggornas dalar än solens ängar. Jag gillar den markerade burriga basen och den smattriga gitarren. Inte olikt U2 som inledde karriären ungefär samtidigt. I eggande Happy death man bidrar klaviaturen till några gastkramande stämningar och i Pictures on my wall hörs en olycksbådande elorgel eller vad det nu är som hörs. Ett och annat sitter inte som smäck, men det är ett fräckt, effektivt sound denna albumdebuterande grupp lyckats få till. Bästa låt: Happy death man Heaven up Here (1981), 8
Genom albumet färdas man i ett mörkt ogästvänligt skogslandskap med otäcka toner, smattrande gitarrer, virvlande trummor och mullrande bas. Redan det inledande magiska riffet 29 sekunder in i färden skapar en förväntan utöver det vanliga. Det är i starten av Show of strenght. Den klagan som hörs i tonen, riffet och Ian MaCullochs sång skrämmer och fascinerar. Det är volym, djup och resonansbotten i musiken. Nämnde sångaren är en stor del av detta. Han sprider en intensiv och plågad känsla. Det är samtidigt närgånget och distanserat. Gruppen har snabbt klivit fram som en av de främsta i den nya vågen. Bästa låt: Show of strength Porcupine (1983), 8
The Bunnymen lirar på med energiskt smattrande takter och ödesmättade klanger. Ian sjunger kanske ännu mer hysterisk än tidigare. Sargat och plågat är känslan överlag, särskilt i titellåtens stråkar. Lyssnandet kräver sin stämning. En bra period inträffar mitt i, med snärtiga Heads will roll, där några trivsamma orientaliska skalor hörs och sedan Ripeness. I Gods will be gods alstras en accelererande och eskalerande känsla att något färdas mot något farligt. Kanske fanns det inte något annat sätt att avslutade denna än tvärt. Kanske skulle albumet slutat där för det kommer bara en låt till och den tillhör inte de bästa. Bästa låt: Gods will be gods Ocean Rain (1984), 7
Det börjar med Silver, och det blir pampigt, nästan lite operalt. Den andra låten Nocturnal me, är på ett sätt häftig men kanske onödigt tungsint. I albumet hittas The killing moon som är något av de bästa exemplen av new wave rocken. Just innan den gastas det vilt, hispigt och krångligt vilket gör att det just är den hitten man vill lyssna på. The Bunnymen har successivt arbetat sig mot ett mäktigare och fylligare uttryck. Emellanåt hörs skönt vassa gitarrer. Ocean Rain håller hög jämn nivå, med fina arrangemang, men något av den snyggt jagade känslan har olyckligtvis polerats bort. Bästa låt: The killing moon |